Varför får man stressfraktur?
Underbenet består av två ben (tibia och fibula) som kopplar samman knät med foten. Vid hög belastning av löpning och hopp nöts vävnaden i dessa ben. Eftersom skelettet hela tiden reparerar sig är det gjort för att kunna hantera dessa nötningar till en viss grad. Men vid en fortsatt överbelastning kommer inte skelettets reparation kunna motsvara stressen utan luckras då istället upp tills dess att det uppstår en stressfraktur eller “mjuk fraktur”. Den vanligaste orsaken till stressfrakturer är en ökad träningsbelastning. Ofta uppstår de några veckor eller månader efter att en träningsperiod har börjat. Mycket löpning på hårt underlag eller med dåligt dämpade skor är viktiga yttre faktorer att ha i åtanke. Felställning av foten kan vara en bidragande faktor men det verkar inte ha lika stor betydelse som hos tex benhinneinflammation. Det kan även finnas genetiska aspekter att ta hänsyn till. Personer med osteoporos (försvagat skelett) har en ökad risk att drabbas.

Vilka drabbas av stressfraktur?
Alla idrottare som springer och hoppar kan teoretiskt sätt drabbas av stressfraktur. De vanligaste idrotter som drabbas är dock friidrott (speciellt löpgrenar) där man ofta har väldigt intensiva träningsperioder som kan pågå i veckor eller månader. Under dessa perioder är det oerhört viktigt att balansera träningen med vila och kost för att ge skelettet en chans att stå emot belastningen det utsätts för. Stressfrakturer ses främst hos unga, idrottande tjejer där en kombination av hög träningsbelastning, menstruation och eventuella ätstörningar (Female athlete triad) alla är riskfaktorer för att drabbas.

Symtom för stressfraktur
De främsta symtomen vid stressfraktur i underbenet är:
– Smärta som uppkommer plötsligt, ofta under ett långt träningspass, och förvärras av stötar mot underbenet tex vid hopp och löpning.
– Smärta som vanligtvis är lokaliserad i nedre eller övre delen av underbenet, vanligtvis på tibia men det förekommer även på fibula.
– Smärta som oftast försvinner eller mildras vid vila men uppkommer igen direkt vid belastning.
Stressfrakturer kan vara svåra att se på vanlig röntgen, speciellt i ett tidigt skede, eftersom benet fortfarande ser intakt ut. Magnetröntgen kan oftast upptäcka skadan men allra helt bör en speciell röntgenmetod (skelettscintigrafi) användas där man ser avvikelser i skelettets nybildning. Ultraljud kan vara ett bra diagnostiskt verktyg men är inte heller 100% träffsäkert. Utöver röntgen används även stämgaffel för att diagnosticera en misstänkt stressfraktur. Detta eftersom vibrationerna från stämgaffeln ökar smärtan kraftig om en stressfraktur föreligger.
När ska man söka vård?
Så fort du misstänker stressfraktur bör du söka vård. Vid en plötslig smärtdebut utan något trauma under ett träningspass bör man vara uppmärksam på hur smärtan sedan utvecklar sig. Återkommer smärtan så fort man belastar benet bör man gå och kolla upp det. Det kan vara lätt att missta stressfraktur och benhinneinflammation då båda besvären kan göra ont på ungefär samma ställe.

Behandling av stressfraktur
Behandlingen av stressfraktur är snarlik oavsett vilket vårdgivare du vänder dig till. Vanligtvis räcker det med avlastning under 4-8 veckor för att skelettet ska läka ihop. Under denna tid kan kryckor vara nödvändigt för att undvika att belasta benet för mycket. Det är viktigt att fortsätta träna andra saker för att hålla sig aktiv och optimera läkningen i benet. Detta hjälper naprapat och fysioterapeut dig med. Under tiden man avlastar benet är det även viktigt att försöka kartlägga anledningen till att man drabbades av en stressfraktur. Utöver träningsbelastning och skor är kosten en viktig del för att undvika detta. Vid hård träning behöver kroppen mycket och rätt näring för att kunna hålla skelettet frisk och det är inte ovanligt att idrottare, framförallt unga kvinnor, legat på ett näringsunderskott tiden innan man fått en stressfraktur. Ett stort problem med stressfrakturer är att de har en tendens att vara återkommande. Speciellt om man återgår till en idrott med höga krav på sig. Ett ökänt exempel är systrarna Kallur som länge drogs med återkommande stressfrakturer och tillslut fick avsluta sina aktiva karriärer som en följd av dessa.