08-34 21 22

Knä ur led


Knäskador är bland de mest förekommande sportrelaterade skadorna, och specifikt problematiken kring ett knä som hoppar ur led kan vara särskilt besvärlig för idrottare och fysiskt aktiva personer. Denna typ av skada kan orsaka inte bara akut smärta och funktionsnedsättning utan även långvarig osäkerhet och rädsla för återkommande episoder. Förståelsen av dessa skador, deras hantering och förebyggande åtgärder är avgörande för en säker återgång till sport och dagliga aktiviteter. Denna artikel syftar till att ge en omfattande översikt över knäskador där knäet hoppar ur led, inklusive orsaker, diagnos, behandling, och rehabilitering.

Knäskador: När knäet hoppar ur led

När ett knä “hoppar ur led”, refererar det oftast till en patellar luxation eller subluxation – en skada där knäskålen (patella) glider ut ur sin normala position i knäleden. Detta kan ske antingen genom en direkt kraftig påverkan mot knäskålen eller genom en plötslig vridning av knäet under viktbelastning. Symtomen inkluderar akut smärta, svullnad, och i många fall en synlig förskjutning av knäskålen.

Diagnos och initial behandling

Diagnosen ställs ofta baserat på patientens beskrivning av händelseförloppet samt en fysisk undersökning. I vissa fall kan ytterligare bildgivande diagnoser som röntgen eller MR krävas för att utesluta andra skador som meniskskador eller skador på korsbanden.

 

Initial behandling

Omedelbart efter skadan är det viktigt att tillämpa RICE-principen (Vila, Is, Kompression, Elevation) för att minska smärta och svullnad. Om knäskålen inte har återgått till sin ursprungliga position spontant, kan en läkare eller annan vårdgivare behöva justera den tillbaka på plats. Detta bör dock endast utföras av en professionell för att undvika ytterligare skada.

Läktid och återhämtning

Efter initial behandling och diagnos börjar en period av läkning och återhämtning. Läktiden för en knäskada där knäet hoppat ur led varierar stort beroende på skadans omfattning och individens allmänna hälsotillstånd. Generellt kan läkningen ta allt från några veckor till flera månader. Under denna tid är det avgörande att följa de råd och rehabiliteringsplan som utarbetats av din vårdgivare.

 

För att underlätta läkningen rekommenderas ofta en gradvis återgång till belastning, där man börjar med övningar för att stärka musklerna runt knäet utan att belasta leden för hårt. Det är även viktigt att undvika aktiviteter som kan förvärra skadan under denna tid.

Rehabilitering och återhämtning

Ett framgångsrikt rehabiliteringsprogram är centralt för en fullständig återhämtning och för att minimera risken för framtida skador. Rehabiliteringsprogrammet bör vara individuellt anpassat och kan inkludera en kombination av fysioterapi, styrke- och stabilitetsövningar, samt specifika övningar för att förbättra balans och proprioception (kroppens förmåga att känna sin position i rymden).

 

Ett typiskt rehabiliteringsprogram börjar med lågintensiva övningar som gradvis ökas i svårighetsgrad. Målet är att återställa knäets fulla rörelseomfång, stärka de stödjande musklerna och förbättra funktionen så att du kan återgå till dina vanliga aktiviteter och sporter utan begränsningar.

Behandling av återkommande problematik

För individer vars knä hoppar ur led upprepade gånger, eller där konserv

ativ behandling inte ger tillräcklig stabilitet, kan ytterligare behandlingsmetoder behövas. Det är viktigt att noggrant utvärdera knäets strukturella integritet samt undersöka eventuella underliggande orsaker till återkommande luxationer.

 

Behandlingsstrategier för återkommande problematik kan inkludera:

 

  • Anpassade Rehabiliteringsprogram: Mer fokuserade rehabiliteringsprogram som tar hänsyn till eventuella unika förutsättningar eller svagheter som kan bidra till återkommande problem.
  • Ortos: Användning av skräddarsydda ortoser eller knäskydd som erbjuder extra stöd och stabilitet under aktivitet, kan hjälpa till att förebygga framtida episoder.
  • Styrke- och Flexibilitetsträning: Specifikt riktade mot att förbättra muskelbalans och kontroll över knäleden.
  • Kirurgiska Alternativ: I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att återställa knäets stabilitet. Det kan inkludera åtgärder som rekonstruktion av ligament eller repositionering av knäskålen för att förbättra dess spårning och minska risken för framtida dislokationer.

 

Varje behandlingsstrategi bör diskuteras noggrant med en specialist inom ortopedi eller idrottsmedicin för att säkerställa att den mest lämpliga och effektiva behandlingsvägen väljs. Det är viktigt att komma ihåg att en lyckad återhämtning kräver tålamod, noggrann uppföljning och, i många fall, en betydande tidsåtagande för rehabilitering.

Smärtbehandling

Smärtbehandling spelar en kritisk roll i rehabiliteringsprocessen för knäskador där knäet har hoppat ur led. Effektiv smärtlindring inte bara minskar obehag utan underlättar också en mer aktiv deltagelse i rehabiliteringsprogrammet. Metoder för smärtbehandling kan inkludera:

 

  • Medicinering: Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) kan rekommenderas för att minska inflammation och smärta. Det är viktigt att använda dessa läkemedel enligt läkares anvisningar för att minimera risker och biverkningar.
  • Kyla och Värme: Användning av ispackningar under de första dagarna efter skadan för att minska svullnad och smärta. Efter detta initiala skede kan värmeterapi hjälpa till att lindra muskelspänningar och öka blodflödet till det skadade området.
  • Fysioterapi: Specifika tekniker såsom TENS (Transkutan Elektrisk Nervstimulering) eller ultraljudsterapi kan användas för att minska smärta.

Kirurgiska alternativ

För patienter vars knä upprepade gånger hoppar ur led, och där konservativ behandling inte har resulterat i förbättrad stabilitet, kan kirurgiska alternativ övervägas. Kirurgi kan syfta till att reparera eller återuppbygga skadade ligament, korrigera felställningar som bidrar till instabilitet, eller återpositionera knäskålen för att förbättra dess rörelsebana. De vanligaste kirurgiska ingreppen inkluderar:

 

  • MPFL-rekonstruktion (Medial Patellofemoral Ligament): Återuppbyggnad av ligamentet som hjälper till att stabilisera knäskålen.
  • Tibia tuberositetstransfer: Förskjutning av knäskålens fästepunkt på skenbenet för att förbättra dess inriktning och minska risken för dislokationer.
  • Lateralt release: Avlägsnande av spänning i de yttre ligamenten på knäet för att tillåta knäskålen att positioneras korrekt.

 

Beslutet om kirurgi bör göras i samråd med en specialist, och det är viktigt att noggrant överväga de potentiella fördelarna och riskerna.

Rehabiliteringsprogram efter operation

Efter en kirurgisk åtgärd är ett strukturerat rehabiliteringsprogram avgörande för att återställa knäets funktion och styrka. Rehabiliteringsprocessen efter operationen är vanligtvis indelad i flera faser, som gradvis ökar i intensitet:

 

  • Tidig fas: Fokus ligger på att minska svullnad, skydda reparationsområdet och gradvis öka rörligheten i knäet.
  • Mellanskede: När läkning tillåter, börjar ett program med stärkande övningar för att bygga upp musklerna runt knäet.
  • Sen fas: Introduktion av mer specifika övningar för att återgå till sport eller dagliga aktiviteter, inklusive balans- och proprioceptionsträning.

 

En individuellt anpassad rehabiliteringsplan, utarbetad i samråd med fysioterapeuter och läkare, är nyckeln till en framgångsrik återhämtning och för att minimera risken för framtida skador.

Förebyggande strategier och övningar

Efter att ha återhämtat sig från en knäskada där knäet hoppat ur led, är det viktigt att vidta åtgärder för att förebygga framtida skador. Förebyggande strategier inkluderar:

 

  • Styrketräning: Övningar som fokuserar på att stärka musklerna runt knäet, särskilt lårets framsida (quadriceps) och baksida (hamstrings), kan bidra till att stabilisera knäleden.
  • Flexibilitet: Regelbunden stretching av muskler runt knäet och höften kan förbättra rörligheten och minska risken för skador.
  • Balans- och proprioceptionsträning: Övningar som förbättrar balans och kroppens förmåga att känna sin position i rymden kan minska risken för felsteg och vrickningar som kan leda till knäskador.
  • Teknik och form: Inom idrott och träning är det viktigt att använda korrekt teknik och form för att undvika onödig belastning på knäet.
  • Utrustning: Användning av korrekt utrustning, inklusive skor med lämplig stöd, kan bidra till att förebygga knäskador.

Tankar från Idrottsskadespecialisterna

Att hantera en knäskada där knäet hoppat ur led kräver en välplanerad och genomtänkt strategi. Från initial behandling och rehabilitering till långsiktiga förebyggande åtgärder, är varje steg i processen viktigt för att säkerställa en framgångsrik återhämtning och för att minimera risken för framtida skador. Vikten av att arbeta tillsammans med ett team av vårdgivare, inklusive läkare och fysioterapeuter, kan inte nog understrykas. Slutligen, kom ihåg att lyssna på din kropp och inte skynda tillbaka till full aktivitet för snabbt, eftersom tålamod ofta är nyckeln till en fullständig och hållbar återhämtning.

 

Att ta hand om ditt knä är en investering i din framtida hälsa och välbefinnande. Med rätt tillvägagångssätt och resurser kan du övervinna skador och fortsätta njuta av de aktiviteter du älskar.

Meniskskada


Meniskskador står bland de vanligaste knäskadorna, särskilt bland idrottare och individer som deltar i aktiviteter med mycket löpning, hoppning och snabba riktningsförändringar. Meniskerna, två halvmåneformade broskplattor som fungerar som stötdämpare mellan lårbenet och skenbenet, är avgörande för knäledens funktion och stabilitet. Skador på dessa strukturer kan orsaka betydande smärta, svullnad och begränsad rörlighet i knät, vilket kan påverka en persons förmåga att utföra vardagliga aktiviteter och idrotta.

Vad är meniskskador?

Meniskskador kan variera i omfattning från mindre revor som kan läka med konservativ behandling, till mer omfattande skador som kräver kirurgiskt ingrepp. Dessa skador klassificeras vanligen efter deras plats på menisken – den inre (mediala) eller yttre (laterala) – samt efter typen av skada, såsom revor, klyvningar eller degeneration.

Olika typer av meniskskador

Meniskskador delas in i akuta och degenerativa skador. Akuta skador är ofta resultatet av en specifik händelse, vanligen när knäet vrids under belastning medan foten är stadigt placerad på marken. Degenerativa skador utvecklas över tid och är vanligare hos äldre individer, där åren av användning leder till förslitning av menisken.

Symtom på meniskskada

En meniskskada kännetecknas ofta av smärta i knäet, svullnad och en känsla av att knät “låser sig” eller inte kan röra sig fritt. Specifika symtom kan variera beroende på skadans typ och placering.

Hur känns meniskskada?

Typiska tecken på meniskskada inkluderar:

  • Smärta vid rörelse eller belastning av knäet, särskilt när man vrider eller böjer det.
  • Svullnad som utvecklas inom några timmar efter skadan.
  • En känsla av att knäet hakar upp sig eller låser sig vid försök att böja eller sträcka det.
  • Ibland, en känsla av att knäet ger vika eller inte är stabilt.

Skillnaden mellan yttre och inre meniskskador

  • Inre Meniskskador: Den inre menisken är mindre mobil på grund av dess fäste till det mediala kollateralligamentet, vilket gör den mer sårbar för skador. Symtom inkluderar smärta på insidan av knäet.
  • Yttre Meniskskador: Skador på den yttre menisken är mindre vanliga och kan associeras med mer komplexa knäskador. Symtom kan inkludera smärta på knäets yttre sida.

Förståelsen av meniskskador är avgörande för att korrekt identifiera och behandla dessa tillstånd. Tidig diagnos och lämplig behandling kan förbättra prognosen och minimera risken för långsiktiga komplikationer, såsom artros i knäleden.

Diagnostisering av meniskskada

Noggrann diagnostisering är avgörande för att fastställa den mest effektiva behandlingsplanen för meniskskador. Processen börjar vanligtvis med en detaljerad anamnes och en fysisk undersökning, följt av bildgivande tester för att bekräfta diagnosen och bedöma skadans omfattning.

Kliniska tester

Under den fysiska undersökningen kan läkaren utföra specifika kliniska tester för att identifiera meniskskador, såsom McMurrays test, där läkaren böjer och sträcker patientens knä med en vridande rörelse för att se om det framkallar smärta eller ett “klickande” ljud. Ett annat vanligt test är Apleys kompressionstest, där patienten ligger på magen med knäet böjt i 90 grader, och läkaren applicerar nedåtriktat tryck samtidigt som knät roteras.

Bildgivande undersökningar

För att bekräfta diagnosen och bedöma skadans exakta natur och omfattning kan bildgivande tester såsom magnetresonanstomografi (MRI) rekommenderas. MRI är särskilt användbart eftersom det inte bara kan visa meniskskador med hög upplösning utan också identifiera andra möjliga knäskador som ligament- eller broskskador.

Behandlingsalternativ för meniskskador

Behandlingsplanen för en meniskskada beror på flera faktorer, inklusive skadans typ, omfattning och patientens aktivitetsnivå. Behandlingsalternativen varierar från konservativa icke-kirurgiska metoder till kirurgi, beroende på skadans allvarlighetsgrad och patientens specifika behov.

Konservativ behandling

Icke-kirurgisk behandling är ofta förstahandsvalet för mindre meniskskador och kan inkludera:

  • Vila: Undvik aktiviteter som belastar knät och kan förvärra skadan.
  • Is: Applicera is på knäet i 20-minuters intervaller flera gånger om dagen för att minska svullnad och smärta.
  • Kompression: Använd en elastisk kompressionsbinda för att minska svullnad.
  • Högläge: Håll knäet högre än hjärtat för att minska svullnad.
  • Antiinflammatoriska läkemedel: icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) kan hjälpa till att hantera smärta och inflammation.
  • Fysioterapi: Anpassade övningar kan stärka musklerna runt knäet, förbättra flexibilitet och stabilitet och därmed främja läkning.

Kirurgiska ingripanden

För mer allvarliga meniskskador eller i fall där konservativ behandling inte ger önskat resultat kan kirurgi vara nödvändig. Det finns två huvudsakliga kirurgiska alternativ:

  • Meniskreparation: Syftet är att reparera den trasiga menisken genom att sy ihop revan, vilket är mest lämpligt för yngre patienter med stora, rena tårar nära meniskens yttre kant där blodförsörjningen är bättre.
  • Meniskektomi: Innebär delvis eller total borttagning av den skadade menisken, vanligtvis genom artroskopisk kirurgi. Denna metod används oftare för degenerativa meniskskador eller när en reparation inte är möjlig.

Valet av behandlingsmetod beror på en rad faktorer, inklusive patientens ålder, aktivitetsnivå och meniskskada specifika karaktär. Ett noggrant samråd med en ortoped eller idrottsmedicinsk specialist är avgörande för att bestämma den mest lämpliga behandlingen.

Rehabilitering efter meniskskada

Efter en meniskskada, vare sig behandlingen har varit konservativ eller kirurgisk, är rehabilitering avgörande för en framgångsrik återhämtning. Rehabiliteringsprocessen syftar till att återställa knäets styrka, rörlighet, och funktion samt minska risken för framtida skador.

Initiala åtgärder

De första stegen i rehabiliteringen fokuserar på att minska smärta och svullnad samt att skydda menisken från ytterligare skador. Initiala åtgärder kan inkludera modifiering av aktiviteter, användning av is och kompression, samt skonsamma rörelseövningar för att upprätthålla rörlighet utan att belasta menisken för mycket.

Övningar för meniskskador

Ett skräddarsytt övningsprogram utvecklat av en fysioterapeut är kärnan i rehabiliteringsprocessen. Programmet kan innehålla:

  • Styrkeövningar: För att bygga upp musklerna runt knäet, särskilt quadriceps och hamstring, vilket stödjer knäets stabilitet.
  • Flexibilitetsövningar: För att förbättra rörligheten i knäet och minska stelhet.
  • Balans och Proprioception: För att förbättra knäets känsla och kontroll, vilket är viktigt för att förhindra framtida skador.

Operation och eftervård

För patienter som genomgår kirurgi för meniskskador, inkluderar eftervården specifika rehabiliteringsprotokoll för att främja läkning och återställa funktion.

Meniskreparation

Efter en meniskreparation kan patienten behöva använda kryckor och en knäortos för att begränsa belastningen på det reparerade området. Rehabiliteringen inkluderar gradvis ökande övningar för att stärka och stabilisera knäet, med en noggrann återgång till full aktivitet.

Meniskektomi

Eftervården efter en meniskektomi kan möjliggöra en snabbare återgång till aktivitet, men det är viktigt att följa ett anpassat rehabiliteringsprogram. Fokus ligger på att återställa rörlighet och styrka samt att minska risken för långsiktiga problem som artros.

Träning och återgång till sport efter meniskskada

Återgång till sport och fysiska aktiviteter efter en meniskskada kräver noggrann planering och genomförande för att undvika återkommande skador.

Gradvis återgång till aktivitet

En stegvis återgång till träning rekommenderas, där belastningen gradvis ökas för att undvika överbelastning av den läkande menisken. Detta kan innebära att börja med lågintensiva aktiviteter och gradvis införa mer krävande övningar.

Förebyggande träning

För att minimera risken för framtida meniskskador är det viktigt att inkludera förebyggande övningar i träningsprogrammet. Detta kan innebära styrke- och stabilitetsövningar för underkroppen, särskilt riktade mot musklerna runt knäet, samt teknikträning för att förbättra rörelsemönster.

Rehabilitering efter en meniskskada är en omfattande process som kräver tålamod och engagemang. Genom att följa ett välplanerat rehabiliteringsprogram och gradvis återgå till sportaktiviteter kan individer återfå full funktion och minimera risken för framtida skador. Samarbetet med en fysioterapeut eller en rehabiliteringsspecialist är avgörande för att säkerställa en säker och effektiv återhämtning.

Specifika tillstånd

Förståelse för de specifika typerna av meniskskador kan hjälpa i diagnostiseringen och utformningen av behandlingsplaner.

Lateral (Yttre) meniskskada

Lateral meniskskada påverkar den yttre delen av knäet och kan uppstå antingen genom akut trauma eller som en del av en mer komplex knäskada. På grund av den yttre meniskens större rörlighet jämfört med den inre menisken, är isolerade skador mindre vanliga och ofta associerade med skador på andra strukturer såsom det laterala kollateralligamentet eller det främre korsbandet.

Medial (Inre) meniskskada

Medial meniskskada är vanligare och sker ofta på grund av en kombination av böjning och vridning i knäet, vilket är en vanlig mekanism i många sporter. På grund av dess fäste till det mediala kollateralligamentet är den inre menisken mindre mobil, vilket ökar risken för skada.

Degenerativ meniskskada

Degenerativa meniskskador är vanliga hos äldre och uppstår som ett resultat av gradvis nedbrytning av meniskvävnaden. Dessa skador karakteriseras ofta av kronisk smärta och stelhet i knäet, och behandlingen fokuserar på att hantera symtomen och förbättra funktionen snarare än att återställa menisken till dess ursprungliga skick.

Läkningstid och prognos för meniskskador

Läkningstid för en meniskskada varierar beroende på flera faktorer, inklusive skadans omfattning, den valda behandlingen och patientens övergripande hälsa och aktivitetsnivå.

Vad påverkar läkningstiden?

  • Skadans typ och omfattning: Större eller mer komplexa skador kan kräva längre tid för läkning.
  • Behandlingsmetod: Kirurgiska ingrepp kan ha längre återhämtningstider jämfört med konservativ behandling.
  • Individens återhämtningsförmåga: ålder, allmänhälsa och aktivitetsnivå kan påverka hur snabbt en person återhämtar sig.

Förväntningar på lång sikt

Med rätt behandling och rehabilitering är prognosen för meniskskador generellt god. Många patienter återgår till sin tidigare aktivitetsnivå utan långvariga problem. Det är dock viktigt att följa rehabiliteringsplanen noggrant och att gradvis återgå till aktiviteter för att minimera risken för återkommande skador.

Tankar från Idrottsskadespecialisterna

Meniskskador är ett vanligt problem som kan påverka människor i alla åldrar, särskilt de som deltar i fysisk aktivitet. Förståelse för skadans natur, noggrann diagnostisering och en skräddarsydd behandlingsplan är avgörande för en framgångsrik återhämtning. Genom att följa ett anpassat rehabiliteringsprogram och gradvis öka belastningen kan individer återfå full funktion i knäet och återvända till sina önskade aktiviteter.

Att ta hand om knäet efter en meniskskada, oavsett om behandlingen är konservativ eller kirurgisk, är viktigt för att säkerställa långsiktig hälsa och undvika framtida skador. Samarbetet med vårdpersonal, som fysioterapeuter och ortopeder, spelar en nyckelroll i återhämtningsprocessen, och deras vägledning bör följas noggrant för att uppnå bästa möjliga resultat.

Löparknä


Löparknä, även känd som patellofemoralt smärtsyndrom, är en vanlig åkomma bland löpare och idrottsentusiaster. På Idrottsskadespecialisterna möter vi ofta individer som upplever smärta och obehag associerat med detta tillstånd. Denna sida är tillägnad att ge dig en omfattande förståelse för löparknä – från de tidiga tecknen på problem till effektiva metoder för behandling och förebyggande åtgärder. Vår målsättning är att utrusta dig med den kunskap och de verktyg du behöver för att inte bara hantera smärtan, utan också för att bidra till en starkare och mer hållbar löparupplevelse.

 

Vad är löparknä?

Löparknä, medicinskt känt som patellofemoralt smärtsyndrom, är en term som används för att beskriva smärta runt eller bakom knäskålen (patellan). Denna smärta är vanligt förekommande bland löpare och andra idrottare men kan också drabba personer som inte idrottar aktivt. Löparknä uppkommer när stress och tryck på knäskålen och det omgivande området blir för stort, vilket kan leda till smärta och obehag.

Orsaken till löparknä är ofta en kombination av flera faktorer såsom överansträngning, felaktig löpteknik, obalans i muskulatur och otillräcklig flexibilitet. Dessa faktorer kan bidra till en felaktig spårning av knäskålen över lårbenet, vilket i sin tur skapar smärta.

Det är viktigt att förstå att löparknä inte är en specifik skada utan snarare ett symptom på överbelastning och stress i knäområdet. En korrekt diagnos och förståelse för de underliggande orsakerna är avgörande för en effektiv behandling och för att förhindra framtida problem.

Symtom på löparknä

Löparknä karaktäriseras av en rad symtom som kan variera i intensitet från person till person. Förståelse av dessa symtom är viktigt för tidig upptäckt och behandling. De vanligaste symtomen inkluderar:

Smärta runt eller bakom knäskålen: Detta är det mest framträdande symtomet. Smärtan förvärras ofta vid aktiviteter som löpning, hoppning, eller långvarig sittande med böjda knän.

Känsla av gnissel eller knakande i knäet: Många upplever en känsla av att knäet ‘gnisslar’ vid rörelse, vilket kan eller inte kan åtföljas av smärta.

Stelhet och svullnad: Vissa personer kan uppleva stelhet i knäet, särskilt efter att ha suttit stilla under en längre period. En mild svullnad kan också förekomma i knäområdet.

Ömhet vid palpation: Området runt knäskålen kan vara ömt vid beröring, och smärtan kan vara mer specifik vid vissa punkter runt knäskålen.

Svårighet att utföra vissa rörelser: Böjning och sträckning av knäet, särskilt under belastning, kan vara smärtsamt och begränsat.

Det är viktigt att notera att dessa symtom inte nödvändigtvis är begränsade till löpare utan kan påverka vem som helst som utövar aktiviteter som lägger stress på knäskålen. Om du upplever något av dessa symtom, är det klokt att rådgöra med en specialist för att utvärdera ditt tillstånd.

Orsaker till löparknä

För att effektivt behandla och förebygga löparknä är det viktigt att förstå de bakomliggande orsakerna till detta tillstånd. Löparknä uppstår ofta som en följd av en kombination av flera olika faktorer:

Överbelastning: En av de vanligaste orsakerna till löparknä är överansträngning av knäet genom repetitiva rörelser som löpning, speciellt vid snabb ökning av träningsintensitet eller -volym.

Felaktig löpteknik: En dålig löpteknik kan leda till en onormal belastning på knäskålen, vilket ökar risken för löparknä.

Muskelobalanser: Svaga eller obalanserade muskler i benen, speciellt i höfterna och låren, kan orsaka att knäskålen dras ur sitt normala rörelsemönster, vilket leder till smärta.

Dålig flexibilitet: Brist på flexibilitet, särskilt i lårmusklerna, kan öka spänningen på knäskålen.

Otillräcklig fotstöd: Felaktiga löparskor eller en onormal fotställning (såsom överpronation) kan orsaka en felaktig belastning på knäet.

Anatomiska faktorer: Vissa personer kan ha en naturlig tendens till löparknä på grund av deras anatomiska struktur, såsom en högt sittande knäskål eller en smal höft.

Förståelse för dessa orsaker är avgörande för att utveckla en effektiv behandlings- och förebyggande strategi. På Idrottsskadespecialisterna arbetar vi med att identifiera specifika orsaker för varje individ och anpassar behandlingen därefter.

Diagnostisering av löparknä

En noggrann diagnos är avgörande för att kunna erbjuda rätt behandling för löparknä. På Idrottsskadespecialisterna använder vi en kombination av metoder för att noggrant bedöma tillståndet:

Patientintervju: Vi börjar med att noggrant diskutera dina symtom, träningsvanor och eventuella tidigare skador eller medicinska tillstånd.

Fysisk undersökning: Detta innefattar en detaljerad undersökning av knäet för att identifiera smärtområden och bedöma knäets rörlighet och stabilitet. Vi fokuserar särskilt på knäskålens position och rörelse.

Funktions- och rörelseanalyser: Detta kan inkludera att observera hur du går, springer och utför specifika rörelser för att identifiera eventuella problem med din gång, löpteknik eller kroppshållning.

Bildgivande tester: I vissa fall kan röntgen, ultraljud eller magnetresonanstomografi (MR) behövas för att utesluta andra tillstånd, såsom meniskskador eller skador på ledband.

Bedömning av muskelstyrka och flexibilitet: Detta är viktigt för att identifiera eventuella muskelobalanser eller begränsningar i flexibilitet som kan bidra till dina problem.

Efter en omfattande utvärdering utformar vi en individuell behandlingsplan. Det är viktigt att påminna sig om att varje individ är unik, och därför kan behandlingen variera från person till person.

Behandling av löparknä

På Idrottsskadespecialisterna strävar vi efter att erbjuda en omfattande och individanpassad behandling för löparknä. Vår målsättning är att lindra smärta, återställa funktion och förebygga framtida skador. Här är de centrala komponenterna i vår behandlingsstrategi:

Smärtlindring: Initialt fokuserar vi på att lindra smärtan genom isapplikation, vila och ibland antiinflammatoriska läkemedel.

Fysioterapi: Vi erbjuder skräddarsydda övningar som syftar till att stärka och balansera muskulaturen i och kring knäet, vilket är avgörande för att korrigera och förebygga löparknä.

Stretching: Regelbunden stretching av höft-, lår- och vadmuskulaturen hjälper till att minska spänningar som kan påverka knäskålen.

Rådgivning kring aktivitet och träning: Vi ger råd om hur man på bästa sätt kan fortsätta vara aktiv utan att förvärra tillståndet, inklusive anpassningar i träningsintensitet och teknik.

Anpassning av utrustning: Att använda rätt löparskor och eventuella ortopediska inlägg kan vara avgörande för att minska belastningen på knäet.

Biomekanisk analys: Vid behov utförs en biomekanisk analys för att identifiera och korrigera eventuella fel i löptekniken eller kroppshållningen som kan bidra till problemet.

Förebyggande strategier: Vi fokuserar också på att utbilda dig i hur du kan förebygga framtida episoder av löparknä, inklusive råd om uppvärmning, nedvarvning och gradvis ökning av träningsbelastning.

Vår behandlingsfilosofi är att inte bara adressera symtomen utan också de underliggande orsakerna till löparknä för att säkerställa en långsiktig förbättring och förebygga återfall.

Övningar för löparknä

En central del av behandlingen för löparknä är att genomföra specifika övningar som syftar till att stärka och stabilisera knäområdet. På Idrottsskadespecialisterna rekommenderar vi en serie övningar som är effektiva för att både rehabilitera och förebygga löparknä:

Quadriceps-stärkande övningar: Dessa övningar fokuserar på att stärka lårmusklerna, vilket bidrar till att stabilisera knäskålen.

Höft- och gluteusövningar: Starka höft- och gluteusmuskler är viktiga för att upprätthålla korrekt knä- och höftalignering under löpning.

Hamstringsövningar: Att balansera styrkan mellan framsida och baksida lår minskar risken för obalans som kan påverka knäet.

Balansövningar: Dessa övningar hjälper till att förbättra proprioception (kroppsuppfattning) och stabilisera knäet.

Stretching av lårmuskler: Regelbunden stretching av både quadriceps och hamstrings bidrar till att minska spänningar som kan påverka knäskålen.

Övningar för core-stabilitet: Stark core-muskulatur (mage och rygg) är viktig för att upprätthålla en god löpteknik och fördela belastningen jämnt över underkroppen.

Varje övningsprogram bör anpassas efter individens specifika behov och fysiska förutsättningar. Vi rekommenderar att du konsulterar med våra specialister för att få ett skräddarsytt träningsprogram.

Förebyggande åtgärder

Att förebygga löparknä är lika viktigt som att behandla det. På Idrottsskadespecialisterna betonar vi vikten av förebyggande strategier för att minimera risken för löparknä. Här är några viktiga åtgärder som kan hjälpa:

Gradvis ökning av träningsbelastning: Undvik plötsliga ökningar i löpdistans eller intensitet. Följ regeln om gradvis ökning för att ge kroppen tid att anpassa sig.

Korrekt löpteknik: Arbeta med en löpcoach eller fysioterapeut för att förbättra din löpteknik, vilket kan minska belastningen på knäet.

Användning av rätt löparskor: Se till att dina löparskor är av god kvalitet och passar din löpstil och fotstruktur. Byt ut slitna skor regelbundet.

Styrketräning och flexibilitetsövningar: Inkludera övningar som stärker höft-, lår- och core-muskulaturen samt regelbunden stretching.

Balans och proprioceptionsträning: Dessa övningar är viktiga för att förbättra din kroppsuppfattning och förmåga att stabilisera knäet.

Variation i träningsformer: Kombinera löpning med andra träningsformer som cykling, simning eller yoga för att minska belastningen på knäna.

Lyssna på din kropp: Var uppmärksam på tecken på överträning och ta vilodagar när det behövs.

Genom att integrera dessa förebyggande strategier i din träningsrutin kan du minska risken för löparknä och främja en lång och hälsosam löparkarriär.

Vanliga frågor och svar

Vi på Idrottsskadespecialisterna stöter ofta på frågor från våra klienter om löparknä. Här följer några av de vanligaste frågorna tillsammans med våra svar:

Kan jag fortsätta löpträna om jag har symtom på löparknä?

Det beror på symtomens svårighetsgrad. I lindriga fall kan du kanske fortsätta löpträna med anpassad intensitet och distans. Vid mer allvarliga symtom kan det vara nödvändigt att helt undvika löpning tills symtomen förbättras.

Hur länge behöver jag vila från löpning om jag har löparknä?

Vilotiden varierar beroende på skadans svårighetsgrad och hur väl du svarar på behandling. Det är viktigt att gradvis återuppta löpningen och inte stressa fram processen.

Är det nödvändigt att uppsöka en specialist för löparknä?

Ja, det är klokt att konsultera en specialist för att få en korrekt diagnos och en skräddarsydd behandlingsplan. Att ignorera symtomen kan leda till försämring och långvariga problem.

Kan löparknä helt försvinna med rätt behandling och träning?

Med rätt behandling och anpassningar i träningsrutinen kan de flesta återhämta sig helt från löparknä och fortsätta med sina löpaktiviteter.

Vilken typ av skor rekommenderas för att förebygga löparknä?

Skor som erbjuder bra stöd och är anpassade efter din fotstruktur och löpstil kan hjälpa till att förebygga löparknä. Det kan vara värdefullt att få en professionell bedömning av dina löparskor.

Om du har ytterligare frågor eller funderingar kring löparknä, tveka inte att kontakta oss på Idrottsskadespecialisterna för personlig rådgivning och stöd.

Ledbandskada


Välkommen till Idrottsskadespecialisterna, en plats där passionen för idrott och expertis inom naprapati möts för att ge dig den bästa möjliga vården. Vår klinik, som drivs av legitimerade naprapater, är specialiserad på att behandla och förebygga sportrelaterade skador, med en särskild fokus på ledbandsskador i knät – en av de vanligaste skadorna bland idrottare och fysiskt aktiva personer. I den här artikeln kommer vi att utforska allt du behöver veta om ledbandsskador i knät: från grundläggande information om vad en ledbandsskada är, till symtom, diagnos, behandlingsalternativ och effektiva rehabiliteringsstrategier. Vår målsättning är att ge dig kunskapen och verktygen för att inte bara återhämta dig från en skada, utan också för att stärka ditt knä och förebygga framtida skador.

 

Vad är ledbandsskada i knät?

Ledbandsskada i knät inträffar när ett eller flera av de ledband som stabiliserar knäleden översträcks eller brister. Denna typ av skada är vanlig inom idrott, särskilt i sporter som innebär snabba riktningsförändringar, hopp och landningar. Knäleden består av fyra huvudsakliga ledband: det främre och bakre korsbandet samt de inre och yttre sidoligamenten. Dessa ledband arbetar tillsammans för att ge stabilitet och stöd åt knäet under rörelse.

Skadans allvarlighetsgrad varierar från milda sträckningar till fullständiga bristningar. En ledbandsskada kan medföra inte bara smärta och svullnad, men också en känsla av instabilitet i knäet, vilket kan påverka förmågan att utföra vardagliga aktiviteter och idrottsprestationer.

Att förstå hur dessa skador uppstår och vilka behandlingsalternativ som finns tillgängliga är avgörande för en effektiv återhämtning. På Idrottsskadespecialisterna är vi engagerade i att tillhandahålla skräddarsydda behandlingsplaner som baseras på varje individs unika behov och skadans specifika karaktär.

Vanliga orsaker till ledbandsskador

Ledbandsskador i knät kan uppstå genom en rad olika mekanismer, ofta beroende på typen av aktivitet eller sport. Några av de vanligaste orsakerna till dessa skador inkluderar:

Direkt trauma mot knät: Detta kan ske vid kontaktidrotter som fotboll eller rugby, där en kollision eller felträff kan leda till översträckning eller bristning av ledbanden.

Snabba vridrörelser eller sidosteg: Sporter som innebär plötsliga riktningsförändringar, såsom basket, tennis eller fotboll, kan utöva stress på knäets ledband, särskilt om rörelserna utförs med stor kraft eller vid dålig landning efter ett hopp.

Överansträngning: Återkommande stress på knäet över tid, som i långdistanslöpning eller cykling, kan leda till mikrotraumor i ledbanden och på sikt resultera i överansträngningsskador.

Olyckor utanför idrotten: En olycka, såsom att snubbla och falla på ett sätt som viker knät, kan också orsaka ledbandsskador.

Förståelsen för dessa orsaker är viktig inte bara för behandling, utan även för att förebygga framtida skador. På Idrottsskadespecialisterna lägger vi stor vikt vid att inte bara behandla skadan, men även att utbilda våra patienter om hur de kan minska risken för framtida ledbandsskador genom rätt träningstekniker och förebyggande övningar.

Symtom på ledbandsskada

Att känna igen symtomen på en ledbandsskada i knät är viktigt för att snabbt kunna söka rätt vård och påbörja en lämplig behandling. De mest vanliga symtomen på en ledbandsskada i knät inkluderar:

Smärta och ömhet: Ofta upplever den skadade omedelbar smärta vid tidpunkten för skadan. Smärtan kan vara skarp och intensiv, speciellt vid belastning.

Svullnad: Svullnad uppstår ofta inom några timmar efter skadan. Detta beror på inre blödningar och inflammation i och omkring det skadade ledbandet.

Instabilitet i knät: Känsla av att knät inte kan bära vikt eller som att det ‘ger vika’, särskilt vid vridrörelser eller när man belastar knät.

Begränsad rörlighet: Svårighet att böja eller sträcka ut knät helt kan förekomma, beroende på skadans omfattning och vilket ledband som är drabbat.

Hörbara ljud vid skadan: I vissa fall kan ett ‘pop’-ljud höras vid tillfället då skadan inträffar, vilket kan vara ett tecken på ett ledband som brister.

Om du upplever något av dessa symtom, är det viktigt att omedelbart söka professionell vård. På Idrottsskadespecialisterna erbjuder vi en grundlig bedömning och skräddarsydda behandlingsplaner för att säkerställa en effektiv och snabb återhämtning.

Diagnostisering av ledbandsskador

En korrekt diagnos är avgörande för att kunna påbörja en effektiv behandling av ledbandsskador. På Idrottsskadespecialisterna genomgår vi följande steg för att diagnostisera ledbandsskador i knät:

Patientens sjukdomshistoria: Vi börjar med att fråga om hur skadan uppstod, tidigare skador, och de specifika symtom patienten upplever.

Fysisk undersökning: Detta innefattar att noggrant undersöka och känna på knäet för att identifiera svullnad, ömhet, och instabilitet. Specifika test kan utföras för att bedöma ledbandens integritet.

Bildgivande undersökningar: Vid behov kan röntgen, ultraljud eller magnetresonanstomografi (MR) användas för att få en mer detaljerad bild av skadan. Detta är särskilt användbart för att urskilja ledbandsskador från andra möjliga skador som meniskskador eller frakturer.

Bedömning av rörelseomfång och styrka: Att jämföra rörelseomfånget och styrkan i det skadade knäet med det oskadade kan ge ytterligare insikter om skadans omfattning.

Baserat på dessa bedömningar, utformar vi en anpassad behandlingsplan. Tidig diagnos och behandling är avgörande för att minska risken för långsiktiga problem och säkerställa bästa möjliga återhämtning.

Behandlingsalternativ

Efter att en ledbandsskada i knät har diagnostiserats, är nästa steg att välja en lämplig behandlingsmetod. På Idrottsskadespecialisterna använder vi en kombination av olika behandlingstekniker för att uppnå bästa möjliga resultat. Behandlingsplanen anpassas individuellt baserat på skadans typ, svårighetsgrad och patientens specifika behov. Här är några av de behandlingsmetoder vi använder:

Vila och is: Initialt rekommenderar vi vila och isapplikation för att minska smärta och svullnad.

Kompression och högläge: Att använda en kompressionsförband och hålla det skadade benet i högläge hjälper till att minska svullnad.

Fysioterapi: Genom målinriktad fysioterapi stärker vi de omkringliggande musklerna och förbättrar knäets stabilitet och rörlighet.

Sjukgymnastik: Individuellt anpassade övningar som fokuserar på att återställa styrka, flexibilitet och balans.

Stöd och skydd: Användning av knäskydd eller ortoser kan vara nödvändigt i vissa fall för att ge extra stöd och skydd under läkningsprocessen.

Kirurgiska ingrepp: I mer allvarliga fall, såsom vid fullständiga ledbandsbristningar, kan kirurgi behövas för att återställa knäets funktion.

Återgång till aktivitet: Ett stegvis program för att återgå till normal aktivitet eller idrott, med råd och vägledning från våra naprapater.

Vårt mål på Idrottsskadespecialisterna är att inte bara behandla själva skadan, utan även att förebygga framtida skador och stödja en säker återgång till aktiviteter.

Rehabilitering och återhämtning

Rehabilitering spelar en avgörande roll i återhämtningen från en ledbandsskada i knät. På Idrottsskadespecialisterna fokuserar vi på att skapa en individuell rehabiliteringsplan som syftar till att återställa knäets funktion och styrka, samtidigt som vi minimerar risken för framtida skador. Här är några av de viktigaste stegen i rehabiliteringsprocessen:

Gradvis återupptagande av rörelse: Initialt börjar vi med lätt rörelseträning för att öka rörligheten i knäet utan att belasta det för hårt.

Stärkande övningar: När smärtan avtar, introducerar vi stärkande övningar för att bygga upp musklerna runt knäet och öka dess stabilitet.

Balans och proprioceptionsträning: Det är viktigt att återfå full kontroll och känsla i knäet, vilket uppnås genom balansövningar och proprioceptionsträning.

Sport-specifik träning: För idrottare, inkluderar rehabiliteringsprocessen även sport-specifika övningar för att förbereda för en säker återgång till sportaktiviteter.

Förebyggande strategier: Vi ger också råd om hur man kan förebygga framtida skador, inklusive korrekt uppvärmningstekniker och träningstips.

Uppföljning: Regelbundna uppföljningar och justeringar av rehabiliteringsplanen säkerställer att återhämtningen fortskrider som planerat.

Vårt mål är att inte bara återställa funktionen i ditt knä, utan också att hjälpa dig att återvända till dina aktiviteter och idrotter med förnyad styrka och förtroende.

Förebyggande åtgärder

För att minska risken för ledbandsskador i knät är det viktigt att vidta förebyggande åtgärder. På Idrottsskadespecialisterna betonar vi vikten av förebyggande strategier både för idrottare och för den allmänna befolkningen. Här är några av de viktigaste metoderna för att förebygga ledbandsskador:

Styrketräning: Regelbunden styrketräning, särskilt för musklerna runt knäet och i underkroppen, hjälper till att ge stöd och stabilitet till knäleden.

Flexibilitetsträning: Att upprätthålla en god flexibilitet i musklerna kan minska spänningar som annars kan leda till överbelastningsskador.

Korrekt uppvärmning: En grundlig uppvärmning före fysisk aktivitet förbereder musklerna och lederna och minskar risken för skador.

Användning av rätt utrustning: Speciellt inom idrott är det viktigt att använda rätt skor och skyddsutrustning som är anpassad för den specifika sporten.

Teknik och kroppshållning: Att lära sig och tillämpa rätt teknik och hållning under träning och sport kan avsevärt minska belastningen på knäet.

Undvik överträning: Att lyssna på kroppens signaler och undvika överträning är avgörande för att förebygga skador.

Genom att följa dessa riktlinjer kan man inte bara minska risken för att drabbas av ledbandsskador, utan också främja en övergripande muskuloskeletal hälsa.

Vanliga frågor och svar

I vår dagliga verksamhet på Idrottsskadespecialisterna möter vi många frågor kring ledbandsskador i knät. Här är några av de vanligaste frågorna vi får, tillsammans med våra svar:

Hur länge tar det att återhämta sig från en ledbandsskada?

Återhämtningstiden varierar beroende på skadans svårighetsgrad och den behandling som genomförs. En mild ledbandsskada kan ta några veckor, medan en allvarligare skada som kräver kirurgi kan ta flera månader.

Kan jag fortsätta träna med en ledbandsskada i knät?

Det beror på skadans omfattning. I vissa fall kan lättare träning och anpassade övningar vara möjliga, men det är viktigt att först rådgöra med en specialist.

Vilka är tecknen på att jag bör söka professionell hjälp för min knäskada?

Om du upplever ihållande smärta, svullnad, instabilitet eller begränsad rörlighet i knät, bör du söka professionell vård.

Är operation alltid nödvändig för en ledbandsskada i knät?

Nej, inte alla ledbandsskador kräver kirurgisk ingripande. Många skador kan behandlas framgångsrikt med icke-kirurgiska metoder som fysioterapi och rehabilitering.

Hur kan jag förebygga ledbandsskador i knät?

Genom regelbunden styrke- och flexibilitetsträning, korrekt uppvärmning före aktivitet, användning av adekvat skyddsutrustning och att undvika överträning.

Om du har ytterligare frågor eller funderingar, tveka inte att kontakta oss på Idrottsskadespecialisterna för rådgivning och stöd.

Korsbandsskada


Korsbandsskador – Symtom, orsaker och behandling

Korsbandsskador är en av de mest frekventa och allvarliga skadorna inom idrott och fysisk aktivitet. Dessa skador påverkar inte bara idrottare på elitnivå, utan kan drabba alla som deltar i aktiviteter som involverar snabba riktningsförändringar, hopp eller direktkontakt. Korsbanden, som ligger djupt inuti knäleden, spelar en kritisk roll för knäets stabilitet och rörelseomfång. Att förstå korsbandens funktion och de mekanismer som leder till skador är avgörande för att förhindra, diagnostisera och behandla dessa komplexa skador effektivt.

I den här översikten kommer vi att utforska de två huvudtyperna av korsbandsskador: främre och bakre korsbandsskador. Vi kommer att belysa skillnader och likheter i deras uppkomst, symtom och behandlingsmetoder. Dessutom kommer vi att diskutera viktiga aspekter av rehabilitering och förebyggande åtgärder för att minska risken för framtida korsbandsskador. Genom att förstå dessa aspekter kan individer som är aktiva inom idrott och fysiska aktiviteter förbättra sina chanser att undvika skador och säkerställa en snabb och effektiv återhämtning om en skada skulle inträffa.

Fokus kommer att ligga på att ge en djupare förståelse för korsbandens betydelse, identifiera vanliga riskfaktorer och orsaker till skador, samt utvärdera olika behandlingsalternativ och rehabiliteringsstrategier. Slutligen kommer vi att rikta in oss på betydelsen av förebyggande åtgärder, som styrketräning, korrekt uppvärmning och användning av skyddsutrustning, för att minska risken för dessa potentiellt karriärpåverkande skador.

Denna information är avsedd att tjäna som en grund för idrottare, tränare, och alla intresserade av att förstå och hantera korsbandsskador, samt för att ge en vägledning för att söka professionell hjälp och rådgivning vid behov.

 

Allmän om korsbanden

Korsbanden, belägna inuti knäleden, är avgörande för att bibehålla knäets stabilitet och förmåga att hantera belastningar som uppstår under rörelse, särskilt inom sport och fysisk aktivitet.

Knäleden består av två primära korsband: det främre (ACL) och det bakre korsbandet (PCL). Dessa korsband korsar varandra inuti knäleden och fungerar som viktiga stabilisatorer som begränsar knäets rörelse i olika riktningar, samt bidrar till att överföra och balansera krafter under fysisk aktivitet.

Korsbandsskador kan vara alltifrån milda sträckningar till fullständiga rupturer. Skadan kan uppstå isolerat eller tillsammans med andra knäskador, såsom meniskskador eller skador på ledband. Svårighetsgraden av en korsbandsskada och dess behandling beror på flera faktorer, inklusive skadans omfattning, individens aktivitetsnivå och övergripande hälsostatus.

ACL-skador är bland de vanligaste och mest studerade korsbandsskadorna, speciellt inom idrotter som innebär plötsliga stopp, vändningar och hopp, såsom fotboll, basket och skidåkning. PCL-skador är mindre vanliga och uppstår ofta till följd av en direkt påverkan på framsidan av knäet, som kan inträffa vid till exempel bilolyckor eller under kontaktidrotter.

De huvudsakliga riskfaktorerna för korsbandsskador inkluderar biomekaniska och fysiologiska aspekter, såsom svag muskulatur runt knäet, dålig koordination, och i vissa fall könsspecifika faktorer. Kvinnliga idrottare har visat sig ha en högre risk att drabbas av ACL-skador, vilket tros bero på skillnader i hormonella cykler, muskelstyrka, neuromuskulär kontroll och knäanatomi.

För att korrekt diagnostisera en korsbandsskada krävs en grundlig undersökning av en medicinsk specialist. Denna kan innefatta fysisk undersökning, användning av bildgivande tekniker som magnetresonanstomografi (MRI) och i vissa fall artroskopi. Behandlingen varierar beroende på skadans allvarlighetsgrad och kan inkludera konservativ behandling såsom fysioterapi och stödapparatur, eller i mer allvarliga fall kirurgiska ingrepp för att återskapa korsbandens funktion.

Förståelse för korsbandens funktion och de vanligaste skadetyperna är ett första steg i att förstå vikten av förebyggande åtgärder och den roll de spelar i en effektiv rehabiliteringsprocess. Genom fortsatt utbildning och forskning inom detta område hoppas vi kunna minska förekomsten av dessa skador och förbättra resultaten för de som drabbas.

 

Korsbandsskador: bakre och främre

Korsbandsskador omfattar skador på de två huvudsakliga korsbanden i knäleden: det bakre korsbandet (PCL) och det främre korsbandet (ACL). Dessa band spelar en avgörande roll för knäets stabilitet och rörlighet, särskilt under fysiska aktiviteter som kräver snabba rörelser och riktningsförändringar.

Bakre korsbandsskada

Bakre korsbandet (PCL) är ett av de två stora korsbanden i knäleden och är väsentligt för knäets stabilitet. PCL:s främsta funktion är att förhindra att underbenet (tibia) rör sig för långt bakåt i förhållande till lårbenet (femur). Skador på PCL är mindre vanliga än ACL-skador och uppstår ofta genom direkta slag mot det böjda knät, som kan hända vid till exempel bilolyckor eller i kontaktsporter. PCL-skador kan variera från milda sträckningar till fullständiga bristningar och kräver ofta en noggrann behandlingsplan för att återställa full funktion i knäleden.

Främre korsbandsskada

Det främre korsbandet (ACL) är kanske det mest kända korsbandet på grund av dess sårbarhet för skador, särskilt bland idrottare. ACL ligger i mitten av knäleden och dess huvuduppgift är att förhindra att underbenet rör sig för långt framåt i förhållande till lårbenet samt att bistå med rotationell stabilitet i knäet. ACL-skador är vanliga inom idrotter som innefattar plötsliga stopp, snabba riktningsförändringar och hopp, såsom fotboll, basket och skidor. Skadan kan sträcka sig från en mild sträckning till en fullständig ruptur och kan innebära en längre period av rehabilitering eller till och med kirurgi beroende på skadans svårighetsgrad och individens aktivitetsnivå.

Både PCL- och ACL-skador kräver noggrann uppmärksamhet och hantering för att säkerställa bästa möjliga återhämtning och för att minimera riskerna för framtida problem. Korrekt diagnos, effektiv behandling och en noggrant utformad rehabiliteringsplan är avgörande för att återfå full funktion och för att förhindra långsiktiga komplikationer.

 

Symtom på korsbandsskador

Korsbandsskador, vare sig de berör det främre (ACL) eller bakre (PCL) korsbandet, kan ge upphov till en rad symtom. Dessa symtom varierar beroende på skadans allvarlighetsgrad och det specifika korsbandet som är skadat.

Gemensamma symtom för korsbandsskador

De generella symtomen för en skada på antingen det främre eller bakre korsbandet kan inkludera:

  • Smärta i knäet: Detta är oftast det första symtomet och kan variera från mild till svår.
  • Svullnad: En snabb uppkomst av svullnad i knäet, ofta inom några timmar efter skadan, är vanlig.
  • Instabilitet i knäet: En känsla av att knäet ‘ger vika’ eller är ostadigt, speciellt vid viktbärande aktiviteter.
  • Begränsad rörlighet: Förmågan att böja och sträcka benet kan vara begränsad på grund av smärta och svullnad.
  • Hörbart ‘pop’-ljud: Vid skadetillfället kan individen uppleva ett ‘pop’-ljud, vilket är vanligare vid ACL-skador.

Specifika symtom för främre och bakre korsbandsskador

Förutom ovanstående gemensamma symtom finns det specifika indikationer som kan peka på att det är antingen främre eller bakre korsbandet som är skadat:

Främre Korsbandsskador (ACL):

  • Mest frekvent vid idrottsaktiviteter som innebär plötsliga stopp eller riktningsförändringar.
  • ‘Pop’-ljudet vid skadetillfället är tydligare.
  • Större grad av instabilitet, speciellt i sidledsrörelser eller vid vändningar.

Bakre Korsbandsskador (PCL):

  • Ofta resultatet av en direkt påverkan på framsidan av knäet, som vid en bilolycka eller en fallolycka.
  • Mindre smärta och svullnad jämfört med ACL-skador, vilket ibland leder till att skadan inte uppmärksammas direkt.
  • Känsla av smärta eller instabilitet när man går nedför trappor eller sluttningar.

Det är viktigt att notera att symtom kan variera beroende på individ och skadans allvarlighetsgrad. Vid misstanke om en korsbandsskada bör en medicinsk utvärdering genomföras så snart som möjligt för att bekräfta diagnosen och påbörja lämplig behandling. Korrekt och tidig behandling är avgörande för att undvika ytterligare skador och främja en effektiv återhämtning.

Orsaker till korsbandsskador

Förståelsen av de faktorer som bidrar till korsbandsskador är avgörande för att vidta förebyggande åtgärder och implementera effektiva behandlingsstrategier. Nedan följer en genomgång av de allmänna orsakerna till korsbandsskador samt specifika orsaker relaterade till skador på det främre och bakre korsbandet.

Allmänna orsaker till korsbandsskador

Korsbandsskador, särskilt i ACL och PCL, kan orsakas av en mängd olika faktorer, som ofta är relaterade till fysisk aktivitet. Några av de vanligaste allmänna orsakerna inkluderar:

  • Plötsliga stopp eller förändringar i riktning (kutningar): Denna typ av rörelser är vanliga i sporter som fotboll, basket och tennis.
  • Direkt trauma mot knäet: Sådana slag kan uppstå under kontaktsporter eller vid bilolyckor.
  • Olyckliga landningar efter ett hopp: Felaktig landningsteknik kan leda till onormal belastning på korsbanden.
  • Svaghet eller obalans i muskler runt knäet: Svaga eller obalanserade muskler kan orsaka ökad belastning på korsbanden.
  • Överansträngning och trötthet: När musklerna är trötta kan de inte stödja knäleden effektivt, vilket ökar risken för skador.

Specifika orsaker till skador på främre och bakre korsband

Förutom de ovan nämnda allmänna orsakerna finns det specifika faktorer som ökar risken för skador på antingen det främre eller bakre korsbandet:

Främre Korsbandsskador (ACL):

  • Kvinnliga idrottare löper en högre risk för ACL-skador, delvis på grund av anatomiska och hormonella skillnader.
  • Sporter som kräver snabba vändningar och hopp, till exempel gymnastik, skidåkning och fotboll, är associerade med en högre frekvens av ACL-skador.
  • Unga idrottare är särskilt utsatta, särskilt under puberteten då kroppen genomgår snabba förändringar.

Bakre Korsbandsskador (PCL):

  • Skador på PCL är ofta kopplade till direkta slag mot det böjda knäet, som när knäet träffar bilens instrumentbräda under en kollision.
  • Sportrelaterade PCL-skador kan uppstå när en idrottare faller på ett böjt knä med full kraft, vilket kan hända i sporter som fotboll och rugby.
  • Mindre vanligt än ACL-skador och ofta misstolkas på grund av mindre uppenbara symptom.

Det är viktigt att förstå dessa orsaker för att kunna förebygga korsbandsskador. Detta inkluderar teknikträning, stärkande övningar, och korrekt utrustning, särskilt inom idrotter med hög risk för dessa typer av skador. Vidare kan individuella riskfaktorer som kroppens biomekanik och tidigare skadehistorik också spela en roll och bör beaktas i förebyggande strategier.

 

Behandling av korsbandsskador

När det gäller behandling av korsbandsskador är det viktigt att snabbt identifiera och inleda rätt åtgärder för att optimera återhämtningen och minimera risken för framtida komplikationer. Behandlingen av korsbandsskador kan delas in i två huvudkategorier: akut behandling och långsiktig rehabilitering.

Akut behandling och första hjälpen

Den första fasen av behandlingen av en korsbandsskada innefattar omedelbara åtgärder för att minska smärta och svullnad samt att skydda det skadade knäet från ytterligare skada. Dessa åtgärder inkluderar:

  • RICE-metoden (Vila, Is, Kompression, Elevation):
    • Vila: Undvik belastning på det skadade benet för att förhindra ytterligare skador.
    • Is: Applicera is på det skadade området för att minska svullnad och smärta. Is bör appliceras i korta perioder (15-20 minuter) under de första 48 timmarna efter skadan.
    • Kompression: Använd en elastisk binda eller en speciell knästöd för att minska svullnad och ge stöd till knäet.
    • Elevation: Håll det skadade benet höjt för att minska svullnaden.
  • Smärtlindring: Överdiskmediciner som icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) kan användas för att lindra smärta och inflammation.
  • Medicinsk utvärdering: Det är viktigt att snabbt söka läkarvård för att få en noggrann diagnos och plan för fortsatt behandling.

Långsiktig rehabilitering och återhämtning

Efter den initiala akutbehandlingen övergår fokus till långsiktig rehabilitering, vilket är avgörande för att återställa knäets funktion och styrka samt att förhindra framtida skador. Denna fas kan inkludera:

  • Fysioterapi: En specialiserad fysioterapeut kan utforma ett individuellt anpassat träningsprogram som fokuserar på att stärka och stabilisera knäet. Övningar för att förbättra rörlighet, styrka och balans är centrala.
  • Gradvis återgång till aktivitet: Återgången till idrottsaktivitet eller fysisk träning ska ske gradvis och under uppsikt av en professionell för att säkerställa att knäet är redo att hantera belastningen.
  • Kirurgisk ingrepp: I vissa fall, särskilt vid fullständiga rupturer eller när individen vill återgå till högpresterande sporter, kan kirurgisk rekonstruktion av korsbandet vara nödvändig. Efter operationen följer en intensiv rehabiliteringsperiod.
  • Förebyggande av framtida skador: En viktig del av rehabiliteringsprocessen innebär att lära sig tekniker och övningar för att minska risken för framtida korsbandsskador.

Varje rehabiliteringsplan är unik och bör anpassas efter individens specifika behov, mål och omständigheter. Det är också viktigt att patienten är aktivt deltagande och engagerad i rehabiliteringsprocessen för bästa möjliga resultat.

 

Förebyggande av korsbandsskador

Att förebygga korsbandsskador är en viktig del av både idrottsutövning och fysisk aktivitet för att undvika långvariga komplikationer och rehabiliteringstider. Genom att integrera specifika träningsprogram och övningar, fokusera på rätt uppvärmning och teknik, samt använda adekvat skyddsutrustning, kan risken för dessa skador minimeras.

Träningsprogram och övningar för att stärka knäleden

Ett effektivt sätt att förebygga korsbandsskador är att regelbundet genomföra övningar som stärker musklerna runt knäet och förbättrar den övergripande stabiliteten i leden. Några specifika fokusområden inkluderar:

  • Stärkande övningar för quadriceps- och hamstringmusklerna, vilka är viktiga för knästabiliteten.
  • Balans- och proprioceptionsträning som förbättrar kroppens förmåga att känna sin position och rörelse, vilket är viktigt för att undvika onaturliga rörelser som kan skada korsbanden.
  • Plyometriska övningar som förbättrar kraft och explosivitet samtidigt som de lär kroppen att absorbera och kontrollera dessa krafter, särskilt vid landningar efter hopp.

Vikten av uppvärmning och korrekt teknik i idrottsutövande

Korrekt uppvärmning före fysisk aktivitet är essentiell för att förbereda muskler och leder för den belastning som kommer. En bra uppvärmning kan inkludera lätt aerob träning, dynamisk stretching och specifika rörelser som liknar de som kommer att utföras under aktiviteten.

Att behärska och bibehålla korrekt teknik i idrottsutövande är också avgörande för att förebygga skador. Detta inkluderar att lära sig hur man korrekt utför rörelser som hopp, landningar och riktningsförändringar. Idrottare bör regelbundet arbeta med tränare eller fysioterapeuter för att säkerställa att de utför rörelser på ett sätt som minimerar riskerna.

Användning av skyddsutrustning

Beroende på idrott och aktivitet kan användning av skyddsutrustning vara en viktig faktor i att förebygga korsbandsskador. Exempel på detta kan vara knäskydd, stabiliserande skor och andra ortopediska hjälpmedel som stödjer och skyddar knäet under hög belastning eller riskfyllda rörelser.

Sammanfattning och rådgivning

Denna genomgång av korsbandsskador har belyst viktiga aspekter kring skadans natur, dess behandling och metoder för att förebygga dem. Här är några centrala punkter att komma ihåg:

  • Vikten av Korsbanden: Korsbanden spelar en avgörande roll för stabiliteten i knäleden, och deras skador kan ha omfattande konsekvenser för både idrottare och icke-idrottare.
  • Snabb Respons vid Skada: Vid misstanke om en korsbandsskada är det viktigt att snabbt söka medicinsk hjälp. Tidig diagnos och behandling kan betydligt förbättra återhämtningsutfallet.
  • Omfattande Rehabilitering: Långsiktig rehabilitering är avgörande för att säkerställa en fullständig återhämtning och för att minimera risken för framtida skador. Rehabiliteringen ska vara individualiserad och kan inkludera fysioterapi, styrketräning och i vissa fall kirurgi.
  • Förebyggande Åtgärder: Regelbunden styrketräning, korrekt uppvärmning, god teknik och användning av lämplig skyddsutrustning är viktiga för att förebygga korsbandsskador.
  • Kontinuerlig Utbildning och Rådgivning: Att hålla sig informerad om de senaste rönen inom idrottsskador och deras förebyggande är nyckeln till att minimera riskerna. Regelbunden kontakt med idrottsskadespecialister och fysioterapeuter för rådgivning och kontinuerlig utvärdering rekommenderas starkt.

Kontakta Idrottsskadespecialisterna för mer information och hjälp

Det är viktigt att ha tillgång till pålitlig och professionell rådgivning när det gäller behandling och förebyggande av korsbandsskador. Idrottsskadespecialister, fysioterapeuter och ortopeder är utbildade för att erbjuda expertis och skräddarsydda behandlingsplaner. De kan också ge värdefulla råd om hur man bäst återgår till sport och fysisk aktivitet efter en skada.

Om du är osäker på något avseende din knäskada, dess behandling, rehabilitering eller förebyggande åtgärder, tveka inte att kontakta en idrottsskadespecialist. En tidig konsultation kan göra en stor skillnad i din återhämtning och framtida förebyggande strategier.

Hopparknä


Hopparknä, medicinskt känt som patellar tendinopati, är en vanlig överbelastningsskada som ofta drabbar idrottare inom grenar som kräver explosiva rörelser, såsom hopp och snabba riktningsförändringar. Denna typ av skada kännetecknas av smärta i eller runt knäskålssenan, vilken förbinder knäskålen (patella) med skenbenet (tibia).

Skadan är särskilt vanlig bland utövare av sporter som volleyboll och basket, därav namnet “Hopparknä”. Dock kan även icke-idrottare drabbas, särskilt de som utövar aktiviteter som innebär frekventa knäböjningar eller hopp.

Hopparknä uppstår ofta till följd av upprepade belastningar som överstiger senans förmåga att snabbt återhämta sig. Detta leder till mikroskopiska skador i senstrukturen, vilka kan ackumulera över tid och orsaka smärta samt svaghet i knäområdet.

I denna sektion kommer vi att utforska de vanligaste symtomen på Hopparknä, hur man kan identifiera tillståndet och de olika stegen i diagnosprocessen. Det är viktigt att förstå dessa aspekter för att kunna söka lämplig behandling och stödja återhämtningsprocessen på bästa möjliga sätt.

Symtom på Hopparknä

Hopparknä är en åkomma som kan påverka individer på olika sätt, men det finns några typiska symtom som är vanliga. Att känna igen dessa symptom är ett viktigt första steg i att söka lämplig behandling och förebygga ytterligare skador.

Smärta och ömhet

Det mest framträdande symtomet på Hopparknä är smärta just nedanför knäskålen. Smärtan kan vara skarp och intensiv, särskilt under och efter aktiviteter som involverar spring och hopp. I vissa fall kan smärtan också kännas som ett konstant, molande värk även i vila.

Stelhet i knäet

En känsla av stelhet, särskilt på morgonen eller efter en period av stillasittande, är vanligt. Denna stelhet kan minska efter en lätt uppvärmning eller rörelse.

Svullnad

Svullnad runt knäskålen kan förekomma, särskilt efter aktivitet. Detta är en reaktion på inflammation i senan.

Försvagad funktionalitet

I mer avancerade fall kan Hopparknä leda till svårigheter att utföra vissa rörelser, som att hoppa, springa, eller till och med gå upp och ner för trappor.

Ökad smärta vid belastning av knäet

Såsom vid knäböjning under tyngdlyftning eller vid landning efter ett hopp, kan förvärra smärtan.

Det är viktigt att notera att symtomen på Hopparknä kan variera i intensitet och frekvens, och inte alla individer upplever alla symtom. Tidig uppmärksamhet på dessa tecken är avgörande för att förhindra att tillståndet förvärras. Om du upplever något av dessa symtom och de påverkar din dagliga aktivitet eller träningsrutin, är det rekommenderat att söka professionell medicinsk rådgivning.

Orsaker till Hopparknä

För att effektivt behandla och förebygga Hopparknä är det viktigt att förstå vad som orsakar tillståndet. Hopparknä, eller patellar tendinopati, uppstår vanligtvis som en följd av upprepad överbelastning av knäskålssenan. Här är några av de vanligaste faktorerna som bidrar till utvecklingen av detta tillstånd:

Upprepad belastning

Konstanta och upprepade hopp- och landningsrörelser, som ofta förekommer i idrotter som basket, volleyboll och friidrott, kan skapa överdriven stress på knäskålssenan. Detta leder till mikroskopiska tårar som över tid kan resultera i tendinopati.

Ökad träningsintensitet

En plötslig ökning av träningsintensitet eller frekvens kan lägga extra stress på senan, vilket ökar risken för hopparknä. Detta gäller särskilt om kroppen inte får tillräckligt med tid för återhämtning.

Otillräcklig muskulär stöd

Svaghet i muskulaturen runt knäet, särskilt i lårets framsida och baksida, kan leda till att senan utsätts för extra belastning. Starka och balanserade muskler hjälper till att stabilisera knäleden och fördela belastningen mer jämnt.

Felaktig teknik

Användning av felaktig teknik under träning eller utförande av idrottsaktiviteter kan öka belastningen på knäskålssenan. Korrekt teknik och form minskar risken för skador.

Underlag och utrustning

Att utöva idrott på hårda underlag eller användning av olämplig utrustning, som exempelvis skor som inte erbjuder adekvat stöd, kan också bidra till risken för att utveckla Hopparknä.

Ålder och kön

Även om Hopparknä kan drabba individer i alla åldrar, är det mer vanligt hos unga vuxna, särskilt de som är aktiva inom idrott. Det finns också en viss könsskillnad, med högre incidens hos män jämfört med kvinnor.

Genom att förstå dessa riskfaktorer kan idrottare och fysiskt aktiva individer vidta åtgärder för att minska risken för att utveckla Hopparknä. Dessa inkluderar gradvis ökning av träningsintensitet, stärkande övningar för benmuskulaturen, användning av korrekt teknik, och val av lämplig utrustning. I nästa avsnitt kommer vi att diskutera olika behandlingsmetoder för Hopparknä.

Diagnos av Hopparknä

För att kunna behandla Hopparknä effektivt är det avgörande att ställa en korrekt diagnos. Diagnosprocessen för Hopparknä innefattar vanligtvis en kombination av klinisk utvärdering och diagnostiska tester.

Diagnostiska tester och utvärderingsprocesser

Medicinsk anamnes

Det första steget i diagnosen är att diskutera patientens medicinska historia och specifika symtom. Detta innefattar att undersöka när och hur symtomen började, vilka aktiviteter som förvärrar smärtan och om det finns någon tidigare skadehistorik.

Fysisk undersökning

Läkaren eller fysioterapeuten kommer att genomföra en grundlig fysisk undersökning av knäet. Detta kan inkludera att bedöma smärtans placering, testa rörelseomfånget och styrkan i knäet, samt att utföra specifika tester för att provocera fram smärta i knäsenan.

Bildgivande tester

I vissa fall kan det vara nödvändigt att genomföra bildgivande tester som ultraljud eller magnetresonanstomografi (MRI). Dessa tester kan hjälpa till att utesluta andra möjliga orsaker till knäsmärtan och att bekräfta diagnosen Hopparknä genom att visa förändringar eller skador i senstrukturen.

Vikten av Tidig Upptäckt

Att tidigt upptäcka och diagnostisera Hopparknä är avgörande för att:

  • Förhindra att tillståndet förvärras.
  • Minska risken för långvariga skador och kronisk smärta.
  • Utforma en effektiv behandlingsplan som är anpassad efter individens specifika behov och aktivitetsnivå.

Tidig upptäckt och behandling ger den drabbade bästa möjliga chans till en snabb och fullständig återhämtning. Det är därför viktigt att söka professionell hjälp vid de första tecknen på problem med knäet, särskilt om man är aktiv inom sporter som innebär hög belastning på knäsenorna.

Behandling av Hopparknä

När hopparknä har diagnostiserats, är nästa steg att utforma en lämplig behandlingsplan. Behandlingen av hopparknä varierar beroende på skadans svårighetsgrad och patientens individuella behov. Här är några av de vanligaste behandlingsmetoderna:

Konservativ behandling

Vila och isning: Initialt rekommenderas vila från aktiviteter som förvärrar smärtan. Isning kan hjälpa till att minska inflammation och smärta.

Antiinflammatoriska läkemedel: Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) kan användas för att minska smärta och svullnad.

Fysioterapi: Fysioterapi är en central del av behandlingen och innehåller ofta en kombination av styrketräning, stretching och andra tekniker för att förbättra flexibilitet och stärka musklerna runt knäet.

Excentrisk träning: Specifika excentriska övningar för knäsenan har visat sig vara särskilt effektiva för behandling av hopparknä.

Ortopediska hjälpmedel: Knäskydd eller tejpning kan användas för att ge stöd och stabilitet till knäet under återhämtningsprocessen.

Avancerad behandling

I mer allvarliga eller långvariga fall av Hopparknä kan mer avancerade behandlingsmetoder övervägas:

Stötvågsterapi: En icke-invasiv behandling där ljudvågor används för att stimulera läkning i senan.

PRP-injektioner (Platelet Rich Plasma): Denna behandlingsmetod involverar injektioner av patientens egna blodplättar för att främja läkning av senvävnad.

Kirurgi: I sällsynta fall, när konservativ behandling inte ger önskat resultat, kan kirurgi övervägas för att reparera skadad senvävnad.

Rehabilitering

Rehabilitering är en kritisk komponent i behandlingsprocessen och bör anpassas individuellt. Det är viktigt att gradvis återgå till full aktivitet och att kontinuerligt stärka och skydda knäet för att förebygga framtida skador.

Varje behandlingsplan ska skräddarsys utifrån patientens specifika situation och behov. Regelbunden uppföljning med en sjukvårdspersonal är viktig för att justera behandlingen efterhand som återhämtningen fortskrider.

Rehabilitering och återhämtning från hopparknä

Efter att ha genomgått initial behandling för Hopparknä, är nästa steg rehabiliteringsprocessen. Denna fas är avgörande för att säkerställa en fullständig återhämtning och för att minimera risken för framtida skador. Här är några nyckelaspekter av rehabiliteringsprocessen för Hopparknä:

Grundläggande Principer för Rehabilitering

Gradvis belastning: Återgång till full aktivitet bör ske gradvis för att undvika överbelastning av den läkande senan.

Styrketräning: Fokus på att bygga upp styrkan i musklerna runt knäet, särskilt quadriceps och hamstrings.

Flexibilitet och rörlighet: Regelmässiga stretchingövningar för att förbättra rörligheten i knäet och minska spänningar i senan.

Balans och proprioception: Övningar som förbättrar balans och kroppsuppfattning är viktiga för att återställa knäets funktion.

Specifika rehabiliteringsövningar

Excentriska tåhävningar: Dessa övningar har visat sig vara särskilt effektiva för att behandla Hopparknä. De involverar långsamt att sänka kroppsvikten efter att ha höjt sig på tå.

Quadriceps- och hamstringsövningar: Styrketräning för dessa muskelgrupper hjälper till att stödja och stabilisera knäleden.

Flexibilitetsövningar: Regelbunden stretching av både framsida och baksida lår samt vadmuskler bidrar till att minska belastningen på knäskålssenan.

Vikten av individuell anpassning

Varje rehabiliteringsplan ska vara skräddarsydd efter individens specifika situation och framsteg. Det är viktigt att samarbeta nära med en sjukvårdspersonal för att säkerställa att rehabiliteringsprogrammet är effektivt och säkert.

Återgång till sport och aktivitet

Återgång till sport eller andra aktiviteter bör ske endast när man är smärtfri och har uppnått tillräcklig styrka och flexibilitet i knäet. En gradvis ökning av belastning och intensitet är avgörande för att förhindra återfall.

Uppföljning och förebyggande

Regelbunden uppföljning med en läkare eller fysioterapeut är viktig för att övervaka återhämtningen och för att justera rehabiliteringsprogrammet vid behov. Att fortsätta med förebyggande övningar även efter återhämtning kan hjälpa till att undvika framtida skador.

Ytterligare strategier och tips för återhämtning från hopparknä

Att återhämta sig helt från Hopparknä kräver inte bara fysiska övningar och behandlingar, utan också en övergripande strategi som omfattar livsstilsförändringar och förebyggande åtgärder. Här är några viktiga strategier och tips för att stödja återhämtningen:

Livsstilsförändringar

Anpassa träningsrutiner: Överväg att anpassa träningsprogrammet för att minska belastningen på knäet. Inkludera lågintensiva aktiviteter som simning eller cykling.

Viktigt med rätt skor: Användning av skor med god stötdämpning och stöd är avgörande, särskilt för idrottare.

Vikt och kost: Om övervikt bidrar till problemet, kan en viktnedgång hjälpa till att minska belastningen på knäet. En balanserad kost rik på antiinflammatoriska livsmedel kan också stödja återhämtningen.

Förebyggande åtgärder

Regelbunden stretching: Att integrera regelbunden stretching av ben- och höftmuskulaturen i din dagliga rutin kan minska risken för framtida skador.

Styrketräning: Fortsätt med stärkande övningar för musklerna kring knäet för att upprätthålla stabilitet och minska belastningen på senan.

Undvik överträning: Var medveten om kroppens signaler och undvik att träna till den grad att det orsakar smärta eller obehag i knäet.

Återgång till sport och aktivitet

Gradvis återgång: Återvänd gradvis till din sport eller aktivitet. Öka intensitet och varaktighet långsamt för att undvika återfall.

Teknik och form: Fokusera på rätt teknik och form under träning och tävling för att minska belastningen på knäet.

Kommunikation med tränare: Diskutera med din tränare eller fysioterapeut om eventuella justeringar som kan behövas i ditt träningsprogram.

Psykologiskt stöd

Mental styrka: Återhämtning från en skada kan vara psykiskt utmanande. Tänk på att söka stöd från en psykolog eller rådgivare om du känner dig nedstämd eller frustrerad.

Självskattningsverktyg: Använd självskattningsverktyg för att övervaka ditt framsteg och för att identifiera eventuella psykologiska hinder för återhämtning.

Genom att kombinera dessa strategier med en välplanerad rehabiliteringsprocess, kan du optimera din återhämtning från Hopparknä och gradvis återgå till din normala aktivitetsnivå. Kom ihåg att varje återhämtningsresa är individuell, och det är viktigt att lyssna på din kropp och söka professionell vägledning när det behövs.

Sammanfattning och avslutande råd för hantering och förebyggande av hopparknä

Att hantera och förebygga Hopparknä kräver en integrerad strategi som innefattar både fysiska och livsstilsrelaterade åtgärder. Här sammanfattar vi de viktigaste punkterna att komma ihåg och ger några avslutande råd för en långsiktig framgång i hanteringen av Hopparknä.

Viktiga punkter att komma ihåg

Tidig diagnos: Sök medicinsk hjälp vid de första tecknen på smärta i knäet för en tidig diagnos och behandling.

Individuell behandling: Behandlingsplanen ska vara skräddarsydd och anpassad efter dina unika behov och återhämtningsmål.

Balanserad rehabilitering: En balanserad rehabiliteringsprocess som omfattar styrketräning, flexibilitet, balans och proprioception är nödvändig för full återhämtning.

Gradvis återgång till aktivitet: Återgå gradvis till fysisk aktivitet för att undvika återfall.

Förebyggande åtgärder: Fortsätt med förebyggande åtgärder som regelbunden stretching och stärkande övningar, även efter återhämtningen.

Avslutande råd för långsiktig framgång

Var medveten om kroppens signal: Lyssna på din kropp och anpassa din träning och aktiviteter baserat på hur du känner dig. Överdriv inte och riskera inte onödiga återfall.

Kontinuerlig uppföljning: Regelbundna uppföljningar med en sjukvårdspersonal är viktiga för att övervaka framstegen och göra nödvändiga justeringar i rehabiliteringsplanen.

Livsstilsfaktorer: Upprätthåll en hälsosam livsstil med balanserad kost, tillräcklig vila och stresshantering för att stödja kroppens naturliga återhämtningsprocesser.

Psykologiskt stöd: Var öppen för att söka psykologiskt stöd om du känner dig nedstämd eller har svårt att hantera din situation.

Genom att följa dessa riktlinjer kan du inte bara återhämta dig från Hopparknä utan också minska risken för framtida relaterade skador. Kom ihåg att varje återhämtning är unik, och det är viktigt att vara tålmodig och konsekvent i din rehabilitering.

Benhinneinflammation


En benhinneinflammation kan uppstå om det är så att du har överbelastat senorna och musklerna i underbenet. Då kan du få ont på insidan av ditt skenben och det kan du få om du råkar träna mer än vanligt, springer eller går mer än vad du annars brukar göra. Nu är en benhinneinflammation inte farligt, eftersom det inte handlar om någon inflammation i medicinsk terminologi. Däremot kan det göra ont och du kan ha överbelastat musklerna och senorna i ditt underben. Det gör ont och du kan behöva vila benet där du har råkat få benhinneinflammation.

Orsaker till benhinneinflammation

Om du tränar mer än du annars gör är det lätt hänt att du överbelastar musklerna i skenbenet och det smärtar på insidan. Är det så att du tränar mer löpning än vad du är van vid så kan du drabbas av benhinneinflammation, eller om du tränar på annat sätt än vad du är van vid, så kan du drabbas av benhinneinflammation. Om du tränar på ett hårt underlag så kan du drabbas av benhinneinflammation, vilket ökar belastningen på benen. Det kan också vara så att du råkar ha låga eller höga fotvalv, vilket i sin tur kan leda till benhinneinflammation i benen.

Så känner du igen en benhinneinflammation:

Har du ont på insidan eller framsidan av ditt underben, så kan du ha drabbats av benhinneinflammation.
Du kan vara öm eller ha en svullnad på ditt underben.
Det kan kännas och vara stelt att gå på benet efter att du har suttit stilla.
En benhinneinflammation kan även ge en molande smärta efter träningen.

Vad vi kan göra

Det vi kan göra för dig, beror lite grann på hur lång tid som har gått sedan du första gången kände av din benhinneinflammation. Om du nyss har fått känningar av den så kan du få diatermiskt ström eller laserbehandling. Det är viktigt att du vilar benet som är drabbat av benhinneinflammationen.

Om det har gått mer än 4-6 veckor sedan du första gången kände smärta i din benet så kan det ha bildats ärrvävnad eller förtjockning och neurovaskulering i benets muskler, vilket kan göra mycket ont. I så fall kan vi ge en behandling med stötvågor eller laser, eller någon annan rehabiliteringsträning.

Så fungerar en stötvågsbehandling:

  • Ökat genomflöde i cellerna
  • Ökad cellmetabolisk aktivitet och celldelning
  • Reducering av fibrös vävnad och minskning av förtjockning i senan
  • Smärtlindring
  • Ökad produktion av proteiner, kväveoxid samt specifika tillväxtfaktorer
  • Den tar bort eventuella inlagrade kalkbildningar i senvävnaden.

Behandlingsresultaten är bäst i det absoluta och akuta skedet. Vid kronisk benhinneinflammation (över 7-8 månader) är resultaten varierande, men mellan 50-70% tillfrisknar. Vi rekommenderar att söka hjälp innan symtomen blir kroniska. Kontakta gärna oss för kostnadsfri rådgivning, ring 08-34 21 22.

Så fungerar en kortisoninjektion:

Vi rekommenderar inte att ge kortisoninjektioner, men kortison har en smärtlindrande effekt men behandlar dessvärre inte orsaken till symtomen. Fler än 3 kortisoninjektioner i samma vävnad kan även leda till skörhet och risk för muskelbristningar.

Tennisarmbåge


Tennisarmbåge, är en smärtsam åkomma som orsakas av överbelastning. Som namnet beskriver är skadan vanlig i tennis och racket idrott. Förekomsten är ca 50 % hos tennisspelare över 30 år, med en topp på 35-50 år. Men även icke idrottare kan drabbas. Skadan är frekvent förekommande hos hantverkare och vid datorarbete. Många tror att de har fått en musarm när det är tennisarmbåge. Det är lika vanligt med tennisarmbåge hos män och kvinnor.

Orsak:

Tennisarmbåge är en överansträngning av underarmsmusklernas (extensormuskulaturen) fäste på utsidan av armbågen. Smärtan är lokaliserad till fästet på benet och omkringliggande område. Vanliga orsaker är repetitivt arbete och statiskt ansträning av underarmsmuskulaturen. Det handlar ofta om upprepade små rörelser vid vrid- och sträckrörelser i handgreppet. Detta ger upphov till en så kallad tendinos i senfästet för musklerna som sträcker handleden (entesopati). Tennisarmbåge är således ingen inflammation och därför hjälper inte antiinflammatorisk medicin. Tennisarmbåge kan även förekomma utan någon känd orsak, att man inte kan relatera det till repetitivt arbete.

Tennisarmbåge symtom:

Symtomen vid tennisarmbåge utvecklas gradvis. I de flesta fallen är smärtan mild i början för att sedan öka gradvis, vanligtvis över veckor och månader. Ofta finns det inget specifikt tillfälle när skadan uppkom. Har smärtan uppkommit plötsligt, att det har huggit till är det troligtvis en muskelbristning.

Vanliga tecken och symtom på tennisarmbåge är:

  • Smärta och ömhet  på utsidan och ovansidan av underarmen.
  • Smärta och svaghet i greppet. Tennisarmbåge kan göra att man får svårt att gripa hårt om saker.
  • Stelhet i armbågsleden. Många beskriver smärta när de ska sträcka ut armen på morgonen.

Symtomen blir vanligtvis värre vid användning av underarmen, exempelvis racket idrotter, vrida om något, eller att skaka hand. Även statiska positioner kan ge molande smärta, exempelvis vid datorrelaterat arbete. Vanligtvis är det din dominanta arm som drabbas men det kan uppstå på båda sidor.

Tennisarmbåge läkningstid:

Läkningstiden för tennisarmbåge varierar. Majoriteten är symtomfria inom 1 år från debutsymtom. Läkningsprocessen går snabbare med behandling och rehabilitering, vanligtvis 2-6 månader beroende på hur länge patienten har haft symtom innan hen har sökt vård.

Vad är tennisarmbåge?

Vid överansträngning sker det mikrobristningar i senan och senans fäste vilket leder till att senan förtjockas och på sikt kan det även växa in blodkärl med nervändar i senan (neurovaskularisering). Detta kallas för tendinos eller entesopati (senfästes smärta) Vid kronisk tennisarmbåge kan det även ha bildats förkalkningar i senfästet.

Undersökning:

Diagnosen ställs genom undersökning av armbågen. Vanligtvis ställs diagnosen med hjälp av symtombilden och specifika tester som bekräftar diagnosen.  Ultraljud, Magnetröntgen eller andra typer av undersökningar tillför inget om man inte misstänker att smärtorna kan bero på en annan åkomma.

Tennisarmbåge behandling:

Vilken behandlingsmetod som utförs beror på hur länge patienten har haft symtom.

Det första som rekommenderas är vila från den smärtsamma aktiviteten. Har besvären uppstått pga racket idrott är det aktuellt att se över utrustning och få rådgivning. Har patienten har besvär i 4-6 veckor är behandlingsresultaten mycket goda. I detta skedde behandlas tennisarmbåge med sjukgymnastik/rehabiliteringsträning samt muskelavslappnande behandlingsmetoder. Exempelvis massage, akupunktur, diatermisk strömbehandling eller laserbehandling. Har patienten har besvär över 6 veckor behandlas det med en kombination av stötvågsbehandling, muskelavslappnande behandling samt sjukgymnastik/rehabiliteringsträning. Stötvågsbehandling används för att hjälpa kroppen att få igång läkningsprocessen på nytt.

Stötvågsbehandling har följande effekt:

  • Ökat cell genomflöde
  • Ökad cellmetabolisk aktivitet/celldelning
  • Reducering av fibrös vävnad/minskning av förtjockning i senan
  • Smärtlindring
  • Ökad produktion av proteiner, kväveoxid samt specifika tillväxtfaktorer
  • Slå sönder inlagrade kalkbildningar i senvävnaden.

Behandlingsresultaten är goda, bäst i det akuta skedet. Vid kronisk tennisarmbåge (över 7-8 månader) är resultaten varierande i forskningsstudier, mellan 50-70% tillfrisknar. Vi rekommenderar att söka hjälp innan symtomen blir kroniska. Kontakta gärna oss för kostnadsfri rådgivning, ring 08-34 21 22.

Operation:

Det är ovanligt att tennisarmbåge opereras. Ca 80-95 % blir behandlas framgångsrikt utan operativ behandling. Operation kan bli aktuellt om den konservativa behandlingen inte fungerar och det har gått över ett-två år sedan symtomen startade.

Kortisoninjektion:

Är inte att rekommendera som behandlingsmetod. Tennisarmbåge beror på ärrvävnad som bildas i senans fäste, det finns ingen aktiv inflammation. Antiinflammatoriskt hämmar kroppens egna läkningsprocess. Kortison har en smärtlindrande effekt men behandlar inte orsaken till symtomen. Fler än 3 kortisoninjektioner i samma vävnad leder även till skörhet och risk för muskelbristningar.

Tennisarmbåge stretching:

Stretching för tennisarmbåge har smärtlindrande effekt och kan hjälpa att minska spänning i underarmsmuskulaturen. Vid tennisarmbåge rekommenderas att stretcha både ovansidan och undersidan av underarmen. Rekommenderas 2 gånger 30 sekunder 2 gånger om dagen.

 

Tennisarmbåge övningar:

Specifika övningar och stretching hjälper senan att läka sig själv. Vid ärrvävnad/tendinos i senan används excentrisk träning för att stretcha ut ärrvävnaden i senan. Vilken typ av övningar som föreskrivs beror på hur länge patienten har haft symtom, det är att rekommendera att få hjälp med rehabiliteringen hos terapeut så att smärtan inte förvärras.

Det är viktigt att komma igång med övningar tidigt i rehabiliteringsprocessen detta för att öka uthålligheten och kunna stå emot repetitiv stress i muskelfästet.

Hälseneinflammation


Att få ont i hälsenan eller att få hälseneinflammation är en vanlig idrottsskada, särskilt i samband med aktiviteter som innehåller mycket löpning och hopp. Inte minst är hälseneinflammation vanliga bland långdistanslöpare. Forskningsstudier har visat att mellan 30-50%  av alla löpare som springer 60-70 kilometer i veckan drabbas av hälseneinflammation. Risken är som störst i åldersgruppen 40-50 år. Alla kan drabbas av hälseneinflammation även om det är mer förekommande hos löpare. Det är vanligt förekommande vid ökad promenad distans/steg distans i felaktiga skor.

Vad är hälseneinflammation?

Att det kallas för hälseneinflammation är egentligen felaktigt, det rätta namnet är hälsenetendinos (achillestendinos) eller hälsenetendinopati (Achillestendinopati).

Det som har hänt i senan när den har överbelastas, det har skett mikrobristningar vilket leder till att senan förtjockas och på sikt kan det även växa in blodkärl med nervändar i senan (neurovaskularisering).

Hälseneinflammation symtom och tecken:

Hälseneinflammation eller smärta i hälsenan kan ha olika symtom beroende på hur länge du har haft besvär. Nedan kan du läsa om de olika faserna och symtomen. Symtomen utvecklas gradvis vid överbelastning av senan. Smärtan kan vara lokaliserad i olika delar av senan men även i infästningen på hälbenet. Har du har ett “pop” ljud och att det hugger till under aktivitet är det troligtvis en bristning i hälsenan. Du bör söka vård direkt för att få en bedömning på hur stor bristningen är eller om senan har gått av helt.
Olika faser av hälseneinflammation/tendinos:

Fas 1: Smärta i början av aktivitet, smärtan går över när idrottaren är uppvärmd. Ibland kan det förekomma viss ömhet ett par timmar efter träning.

Fas 2: Smärta i början och efter aktivitet, smärtan går över när man är uppvärmd. Vanligtvis är smärtan värst dagen efter träning.

Fas 3: Smärta under aktivitet, som är prestationsnedsättande eller leder till att träningen avbryts. Det kan även göra ont i hälsenan när du går.

Fas 4: Kroniska smärtor som kvarstår i vila. Morgonstelhet och smärta är ett vanligt tecken.

När senan är i fas 1-2 kallas det för den reaktiva fasen, senan svullnar och förändras i sin cellstruktur pga överbelastning. Det finns ingen inflammation i senan som man tidigare har trott. Vanligtvis kan du känna och se en svullnad över hälsenan på ca 1-2 cm. Denna fas varar i ca 4-6 veckor. Under denna fas har hälsenan en god förmåga att läka sig själv, framför allt hos yngre individer.

Vecka 1-4 från debut: 

  • Minska belastningen, vila från smärtande aktivitet.
  • Excentrisk träning förvärrar senan, inga excentriska tåhävningar!
  • Undvik belastning som lagrar energi i senan, exempelvis löpning och hopp.

När senan går över till fas 2-3 vilket vanligtvis sker efter ca 4-6 veckor bildas en förtjockning av senan. Det bildas ärrvävnad i senan och blodkärl börjar att växa i hälsenan, i blodkärlen finns nervändar som orsakar smärta i hälsenan. Detta kallas för tendinos.

Fas 4 kallas för den degenerativa fasen, ibland även för kronisk hälseneinflammation.

I denna fas har hälsenan kärlinväxt och det kan även förekomma förkalkning i senvävnaden. Har det gått över till denna fas är vanligtvis rehabiliteringsprocessen lång. Den kan röra sig om 3 månader upp till ett år.

Orsaker till ont i hälsenan och hälseneinflammation:

Hälseneinflammation eller tendinos orsakas av överbelastning av senan. Besvären uppstår pga repetitiv stress mot hälsenan. Detta sker när vi pressar kroppen med träning för fort eller för intensivt. Ökad träningsmängd på kort tid är en vanligt förekommande orsak.

    • Ökad träningsmängd på kort tid.
    • Pronation (foten sviktar inåt vid fotisättning).
    • Felaktig utrustning, gamla löparskor eller löparskor med felaktigt stöd. Trånga skor som trycker på hälsenan.
    • Stelhet i vadmuskulaturen.
    • Högt BMI.

Träning på hårt underlag.

Hälseneinflammation eller tendinos behandling:

Behandling fas 1:

I denna fas behandlas hälseneinflammation/tendinos med behandlingsmetoder som är smärtlindrande och som får senan av minska i svullnad. Exempelvis massage, diatermisk strömbehandling och laserbehandling är effektivt. Det är även viktig med att vila från aktiviteter som belastar senan, så som löpning och hopp. Rehabiliteringsövningar påbörjas även och det är viktigt att göra rätt typ av övningar. Excentriska tåhävningar kan i denna fas förvärra besvären. Här rekommenderas statiska eller koncentriska tåhävningar.

Behandling fas 2-4:

I dessa faser har tendinos börjat att bildas i hälsenan och behandlingen skiljer sig mot fas 1. Här vill vi hjälpa kroppen att börja om med läkningsprocessen och den bästa behandlingen är en kombination av stötvåg och rehabiliteringsövningar. I denna fas kombineras excentriska tåhävningar och koncentriska med stötvågsbehandling för bästa effekt.

Kortisoninjektioner:

Kortisoninjektioner i hälsenan används ej längre som behandlingsmetod för hälseneinflammation. Det är kontraindicerad då det ökar risken för att hälsenan ska gå av.

Operation:

I enstaka fall kan operation bli aktuellt. Detta om effekten av sjukgymnastik och övrig behandling inte har varit tillräcklig. Ärrvävnad och förtjockning av senan opereras bort och efter följer en period av rehabiliteringsträning. Operation rekommenderas vanligtvis inte förens det har gått ca ett år från debutsymtom. Har patient har besvär längre tid men inte gjort övningar är det inte aktuellt med operation utan patient ska prova sjukgymnastik i första hand.

Undersökning:

Diagnosen ställs genom undersökning av hälsenan. Diagnosen ställs kliniskt med hjälp av att höra patientens symtom och lokalisation av smärtan. Tester och palpation kan sedan bekräfta diagnosen. Ultraljud används ibland för att se om det finns kärlinväxt eller kalkbildning i hälsenan men vanligtvis behövs det ej för att ställa diagnos.

Övningar och rehabilitering för hälseneinflammation eller hälsenetendinos:

Det finns olika metoder för hur hälsenetendinos bäst ska behandlas med övningar. Är patienten i fas 2-4 används vanligtvis en kombination av koncentriska och excentriska tåhävningar. Det finns en metod där övningarna utförs varje dag en en annan där utförs 3 gånger i veckan med gradvis ökad belastning. Utöver tåhävningar är det viktigt att titta på det funktionella rörelsemönstret, behövs fotleden stärkas upp, hur ser bålstabiliteten ut? Är patienten en löpare utförs löpanalys för att se hur löptekniken ser och om skorna är optimala. Vilka övningar som är bäst är individuellt, kontakta oss för rådgivning för att få rätt hjälp.

Idrottsskador hos barn & ungdomar


Hälsmärta hos barn (Severs sjukdom/apofysitis calcaneii)

Tillståndet är en vanlig orsak till hälsmärta hos barn. Det drabbar främst aktiva barn och ungdomar strax innan eller under växtspurten, då skelett växer och tillväxtzonerna är känsliga för belastning. Smärtan beror ofta på en överbelastning av både hälbenets tillväxtområde och hälsans fäste på hävbenet. Upprepade hopp, löpning och rusher samt eventuell felställning i foten kan vara orsaker som leder till hälsmärtan.

Symtom Severs sjukdom/apofysitis calcaneii

Smärta i bakre delen av hälen under och efter aktivitet är karaktäristiskt för tillståndet. Även tryckömhet över hälbenet, hälta, stelhet i hälsenan och svårigheter att gå barfota är vanligt. I vissa fall kan en svullnad ses över bakre delen av hälen.

Behandling Severs sjukdom/apofysitis calcaneii

Tillståndet är sammankopplat med tillväxt och självläker i de flesta fall senast i samband med att barnet har kommit ur tillväxtspurten. För att lindra smärtan är det viktigt att anpassa aktivitetsnivån och väldämpade skor eller hälkopp kan lindra besvären. Vi behandlar med diatermisk ström (skanlab), laser och kinesiotape för att ge smärtlindring och snabba på läkningsprocessen. Rehabiliteringsträning för fot och vadmuskulatur ingår också för att avlasta skadan och undvika att den snabbt kommer tillbaka igen.

 

Schlatter & Sinding Larsen-Johansson

Drabbar barn och ungdomar, framförallt killar, strax före eller under pubertetsåldern. Besvären uppstår på grund av överbelastning av knäskålssenan, antingen på dess fäste vid skenbensutskottet (Osgood-Schlatter) eller vid ursprunget på nedre kanten av knäskålen (Sinding Larsen-Johansson). Under tillväxtperioden är delar av skelettet mjukare och mer känsligt för belastning och drag från muskelsenor. Besvären på knäskålens nedre kant beror på en överbelastning i övergången mellan ben och sena. Smärtan över skenbensutskottet uppstår till följd av en överbelastning av skelettets tillväxtzon. Besvären uppstår ofta till följd av repetitiv hoppträning, löpning eller bollsporter.

Symtom Schlatter & Sinding Larsen-Johansson

Det vanligaste symtomet är smärta vid tryck över skenbensutskottet (Osgood-Schlatter) eller nedre kanten av knäskålen (Sinding Larsen-Johansson). Smärtan kan förvärras vid sträckning av knät eller knäbelastande aktiviteter så som löpning och hopp. Svullnad och värmeökning kan uppkomma över det smärtande området.

Behandling  Schlatter & Sinding Larsen-Johansson

Diagnosen har oftast en god prognos, men rehabiliterinstiden kan variera. I princip alla blir av med besvären senast när tillväxtzonerna förbenas. Det är viktigt att anpassa aktivitetsnivån efter smärtan, avstå de aktiviteter som ger kraftig smärta. Tejpning och knäskydd kan avlasta knät. I behandlingen ingår träning av omkringliggande muskulatur samt knäkontroll. Att få smärtlindrande behandling i kombination med rehabiliteringsträning är avgörande för hur snabb man kan återgå till sin idrott. Vi använder diadynamisk ström som kan användas i flera olika syften. Behandlingen ger en ökad blodgenomströmning, aktiverar muskulatur och kan lindra svullnader.

 

Patellofemoralt smärtsyndrom/Främre knäsmärta (PFSS)

PFSS drabbar både barn och vuxna. Anledningarna till knäbesvären kan variera, det kan handla om överbelastning, svaghet i sätes- och lårmuskulatur eller eventuella felställningar i knän och fötter. Hur knäskålen rör sig över knäleden kan också ha en inverkan på besvären. Besvären uppstår ofta i samband med snabbt stegrad träningsbelastning eller ovana träningsmoment.

Symtom Patellofemoralt smärtsyndrom/Främre knäsmärta (PFSS)

Smärtan är lokaliserad på framsidan av knät, bakom eller runt knäskålen. Det är vanligt med en känsla av instabilitet i knät. Det kan göra ont i knät vid trappgång och i backar, framförallt nedför. Smärta vid huksittande eller när du sitter ner länge med knät i ett böjt läge. Smärta i knät under eller efter knäbelastande aktiviteter så som till exempel löpning, hopp och bollsporter.

Behandling Patellofemoralt smärtsyndrom/Främre knäsmärta (PFSS)

Prognosen är vanligtvis god. Rehabiliteringstiden kan variera men tar oftast mellan 3 och 6 månader. I behandlingen ingår styrketräning för muskulatur i säte och lår, främst framsida lår. Det är också viktigt att träna upp knäkontroll vid aktivitet och träning. Tejpning av knät. Anpassa aktiviteten efter smärtan, gör inte sånt som provocerar smärta i knät. Att få smärtlindrande behandling i kombination med rehabiliteringsträning är avgörande för hur snabb man kan återgå till sin idrott. Vi behandlar med massage, pressur, dry needling, diatermisk ström (skanlab), laser och kinesiotape för att snabba på läkningsprocessen.